Fy fan alltså! Jag fick cykla i etapper hem från gymmet idag: cykla hundra meter, gå femti, cykla hundrafemti meter, gå tjugo. Så fort det blir minsta lilla motlut så tar det helt enkelt stopp. Och inte nog med det, uppe vid vägen från Mjärdevi ner mot golfbanan och Ryd så blåser det alltid motvid. Alltid! Och uppblandat med snöflingor och frost så är det fan omöjligt att besegra.
Och vad mer är: min riktiga bike har gått av på mitten så jag är degraderad till min gode vän Jesper Cs pappas gamla "mountain bike". Det märks på något vis att Jespers pappa har tagit god hand om cykeln, kedjan hoppar aldrig av och det går hur lätt som helst att växla - trots att cykeln är typ 21-växlad. En dålig sak är dock att cykeltillverkarna inte verkar ha tänkt på att något bör hända vid växling. När jag växlar på Jespers pappas cykel så händer nada, utväxlingen är precis densamma. Eller att säga att det inte händer något är kanske att ta i, det skramlar alltid när jag växlar och när jag växlar uppåt blir det (som sig bör) tyngre att trampa. Jag kommer dock inte fortare framåt...
Och vad ännu mer är: det är aldrig ordentligt plogat någonstans. Ofta finns det bara en smal uppcyklad stig mitt på gångbanan. Och där går det alltid en jävla massa utbytesstudenter och obstruerar oss cyklande, även fast vi behöver den där stigen mest! Vafan är det för vis liksom? När jag får råd ska jag köpa en sån där riktig ismotorcykel, med feta spikar istället för däck. Jag skulle vilja se den indier som går i vägen för en en sån hoj. Ha ha!
Bara två små grejer till:
1. Jag har ingenting emot utbytesstudenter. Det råkar bara vara så att de är i vägen jäkligt ofta på just sträckan mellan Ryd och Universitetet.
2. En gång när vi körde "gissa vilken person jag tänker på" i bilen hem från nå företagsbesök i Örebro så tänkte jag på den flerfaldiga isracingvärldsmästaren Posa Serenius. Ingen visste ens vem det var. Dagens ungdom liksom...