Jag är inte arbetslös längre

Ett tag var det http://hitmedettjobb.blogspot.com/ men nu är det http://attlevafarligtisodertalje.blogspot.com/.

He he he

LESS!

Jag hatar den här nya bloggen!!! Det blir nog inga fler inlägg här.

Gubbar

Idag körde jag ett riktigt hurtpass på gymet, klockan 0730 var jag där - ombytt och klar!

På gymet var också ett gubbgäng som säkert har det som sin grej att träffas på gymet varje fredagmorgon och "träna". I ungefär en kvart var det storsamling kring en riktigt stor gubbe som satt och armcyklade lite halvambitiöst. Samtalsämnet var den senaste tidens uppmärksammade våldtäktsanklagelser, till exempel de mot Dominique Strauss-Kahn och Julian Assange.

Till att börja med tyckte de att omständigheterna kring Dominique Strauss-Kahns påstådda våldtäkt var väldigt suspekta. Varför orkar jag inte gå in på här, men de flesta verkade tro att han hade blivit ditsatt (framed). Något alla var helt överens om var dock att Julian Assange hade blivit framead å det grövsta. En gubbe höll en lång utläggning om hur Assange hade "satt på" (ett uttryck han använde säkert tio gånger inom loppet av fem minuter) den ena och den andra tjejen och något om en trasig kondom och så vidare, men att tjejerna hade varit med i leken. I sann Scooby Doo-anda avslutade han sen med att säga att fallet hade lagts ner, om det inte hade varit för "nån kvinnlig jävla åklagare" (citat).

Gubbarnas snack var ungefär på samma låga nivå som i vilket tonåringsgrabbomklädningsrum som helst, vilket var både skönt och jobbigt att lyssna på. Skönt att gubbarna visar sitt rätta jag, jobbigt att veta att jag kommer snacka brudar i sexti år till.

Old school

Nu byter jag tillbaka till den här bloggen. Eftersom jag inte har just några läsare så kommer jag inte att förlora något på det, men det är störigt att det har blivit oceaner av vitt mellan varje stycke i varje inlägg efter att jag exporterade hit inläggen från Aftonbladets usla bloggtjänst.

Jagr!

Jag kunde verkligen inte vara mindre intresserad av ishockey-VM. Just nu har jag dock en match på i bakgrunden medan jag sitter och skriver lite på examensarbetet. USA möter Tjeckien i typ kvartsfinal. Tjeckien leder med 2-0, Jagr har gjort bägge kassarna.

Det finns flera spelare i VM som inte ens var födda när Jagr draftades till NHL. Det är så jävla coolt!

Om tanter och mobiltelefoner och om organdonationer och om hudfärg och om min onda fot

Hej bloggen!

Nu har jag precis kommit hem från en lång vända i vårdsystemet. Eller lång och lång, det tog ungefär tre timmar från början till start. Och i den tiden inkluderas en (gratis) taxiresa mellan Ryds vårdcentral och UniversitetsSjukhuset. Det tycker jag inte är så jävla farligt, med tanke på hur många som klagar på att vården är så långsam i Sverige. Eller så är det bara så att den är långsam i precis alla andra fall, kraftiga stukningar undantagna. Uppe på akutröntgen på US var det en man med unge som fick precis spunk och började skrika åt en sköterska om hur länge de hade fått vänta och att de var tvugna att åka hem för ungen skulle äta och skola och så vidare. Dryg man, tyckte till och med jag som inte blev skriken åt.

Hur som helst så visade det sig att  jag inte behöver oroa mig så mycket för foten. Inget skelett var skadat, så det borde läka. Sakta, om än säkert.

När jag satt utanför röntgenrummet och väntade på mina provsvar (sjukt down with the vårdsystem man känner sig när man skriver så; "provsvar") så satt det en äldre dam bredvid mig. När jag tog fram mobiltelefon och bytte låt på Spotify tänkte jag: Nu fattar inte den där tanten vad som sker över huvud taget. Hon har nog alldtig sett en mobiltelefon med touchscreen förr. Hon har nog inte ens en vanlig mobiltelefon. Men precis snart efteråt så ringde hennes mobil. Direkt kände jag mig lite snopen över att jag hade dömt tanten så fort, uppenbarligen låg hon i den tekniska pensionärstätklungan.

Jag hann dock inte mer än att känna ovanstående överraskning innan det slutade ringa, hennes ringsignal avbröts lika plötsligt som den ringt. Och kommande förlopp fick mig återigen att tappa tron på den tekniska kunskapen hos landets äldre generation; hon försökte svara i alla fall. Hon tryckte på en knapp och höll telefonen mot örat. "Hallå", sa hon, men fick naturligtvis inget svar. Hon tryckte på en annan knapp och upprepade hälsningsfrasen i luren. Inget svar. Nyss beskrivna förlopp upprepades sedan tio-femton gånger innan hon slutligen la bort mobilen.

Detta är verkligen inget hån mot tanten i fråga. Jag ville mest bara berätta om hur man ibland kan bli överraskad för att sedan bli avöverraskad strax därpå, och att det kan vara lite kul. Det är ju trots allt ingenting konstigt med att tanten inte kunde hantera mobiltelefonen, det är ju standard!

Ibland är jag lite orolig över att skriva ut observationer av folks beteenden på det här viset, tänk om de läser och blir ledsna. I det här fallet tror jag dock att jag kan vara lugn. Ha ha!

Jag anmälde mig också till donationsregistret idag. Både online och på en såndär lapp i plånkan. Det borde ju alla göra. För att göra det enkelt borde man vara autoanmäld och få avanmäla sig om man inte vill bidra till att rädda liv. Eller nej! Det borde inte ens vara möjligt att avanmäla sig. Det är ju fan rent löjligt att inte vilja donera egentligen. Om man ändå är död, vafan ska man då med organen till? Är det nån kristen grej kanske? Eller är det bara nån idiotgrej?

Vad vidare är: alla hudfärgade kläder som är hudfärgade för att synas mindre (läs typ:BH, stödförband) är sjukt onödigt. Man ser ju att grejen finns där i alla fall. Inget kan vara så hudfärgat att det blir osynligt. Köpte precis ett stödförband till min fot på apoteket. Alla kommer tänka såhär när jag flexar det med mina shorts: "Ha ha. Han har ett förband men vill inte att det skall synas men det syns i alla fall. FAIL!"

Nu kom det in en jävla humla genom fönstret igen... Måste sluta. Hejdå bloggen!

Men jag kan ju inte gååå!

Här ligger jag hemma i soffan, helt satt ur spel. I går på matchen lyckades jag nämligen lägga hela min tyngd plus kraften från en inbromsning rätt på utsidan av foten, istället för som brukligt: på trampdynan. Idag kan jag inte gå.

Totalt kanske jag har förflyttat mig tjuge meter idag. Mellan säng, badrum och kök några gånger. Det har varit en fruktansvärt tråkig dag. Om inte foten är bättre imorgon måste jag ta mig till vårdcentralen och skaffa ett par kryckor. Och kolla om det är nåt brutet. För såhär kan vi ju inte ha det.

Jesper kommer få köra mig i rullstol på SOF i helgen...

Nä men äh

Nä gu va pajig Thor va. Tråkigt! Jag hade ju hört att den skulle vara bra.

Här är något som är bra istället: Mumford & Sons – Sigh No More

Och imorgon är det kvartsfinal i studentserien. Vi möter Dammsugarna, ett lag från division 2. Seger? Si! Klockan 2320 i Campushallen. Ta med en kall middag och se på stekhet innebandy!

Om hur folk tror att Google är alla sidor

En ganska skum grej som har seglat upp på sistone är att folk googlar efter tillexempel Facebook eller Aftonbladet när de ska surfa in på sidan. Vissa har förklarat det med lathet. Som om det skulle vara enklare att först knappa in google.com och sen skriva in facebook och därefter klicka på länken till Facebook, istället för att helt sonika bara skriva in facebook.com direkt. Det är inte som om adressen är speciellt svår att minnas...

Igår när jag lyssnade på radio så var det en intervju med nån jänta i fjortonårsåldern som berättade om nån hemsida, som jag nu inte för mitt liv kan komma ihåg vad det var för sida, och sa då: "Det är bara att gå in på [HEMSIDA] på Google." Då fattade jag vad det handlar om. Folk tror helt enkelt att alla dessa sidor är undersidor till Google, att Facebook är Googles tjänst för att hitta och hålla kontakten med sina vänner.

För oss som är födda tidigare än 1995 är det ganska självklart vad en sökmotor är för något. Vi har liksom sett utvecklingen, hur Altavista kom och gick och hur Yahoo alltid har varit totalt värdelöst. Det är nog inte lika lätt för dagens unga tonåringar att förstå. Jag tror inte att det på skolgårdarna idag är helt ovanligt med kommentarer som "Asså jag fattar inte hur Bloggportalen kan ha alla bloggar... Varför bloggar ingen nånannanstans?" eller "Klicka på Flashback på Google så kommer du in på ett forum med riktigt nasty shit!".

Dock är det ganska troligt att ovanstående dumhet i framtiden kommer att bli vishet. Finns det liksom något framtidscenario som inte inkluderar Googles uppköpande av även den allra minsta privata hemsida?

Pengarna i sjön bara!

Som vanligt vid den här tiden på året - lagom till slutspel, lagom till att nästa innebandymatch har en ganska stor potential att bli den sista jag spelar på år - slår jag av min klubba. Fick dock en ny för ett riktigt jävla vrakpris på InterSport idag. Skylten sa 599 kr, kassörskan sa 390 kr. Tack för den!

Annars så har jag sovit två av de senaste trettisex timmarna. Igår vaknade jag i ett riktigt obehagligt ljust rum på en obehagligt obekväm madrass i Henriks lägenhet i Uppsala, tog tåget till Stockholm vid tio, åt lunch, gick på anställningsintervju, åkte till Linköping, åt middag, spelade innebandy, packade matsäck, köade hela natten till UK-biljetter, åkte till jobbet, pratade med min handledare på Saab, åkte hem, sov två timmar, lagade middag, åt. Nu bloggar jag.

Ska snart sova igen. Skönt! Imorgon ska jag träna hårt som in i helvete.

OBS: Intervjun gick bra. Tänk om jag blir managementkonsult? Ha ha.

Heppo.se kan dra åt helvete men det är synd om Eric Lindros

Jag är ofta inne och tittar på hockeytacklingar på youtube, så även idag. Under morgonens session har jag kommit fram till två saker:

1. Jag hatar Heppo.se. Deras satans jävla reklam finns fan på varenda jävla hemsida på hela jävla internet. Och när plötsligt halva filmfönstret täcks av skor, mitt under en grov Kronwall-tackling, då får det fan vara nog. Heppo.se kan dra åt helvete! Jag skulle aldrig ens komma på tanken att handla så mycket som ett skosnöre från dem.

2. Jag klarar inte av att titta på videor där Eric Lindros blir tacklad. Det är så jobbigt att tänka på alla hjärnskakningar som han har haft. Jag mår dåligt i själen när jag tänker på det.

r-net?

Undrar om det fanns något som hette r-net från början? När r-net skulle bli ersatt fick de lov att döpa det nya till internet, för att alla skulle fatta att det inte hade något att göra med r-net.

Om hur penis helt enkelt har en mer lättillgänglig design

Det är ganska enkelt, och vanligt, att påstå att ditten och datten är fallossymboler. Ibland är det allvarliga "anklagelser", ibland mer skämtsamma påståenden. Jag skulle dock vilja påstå att de allra flesta påståenden är felaktigt påstådda.

Det finns i de flesta fall ingen som helst baktanke med att tillverka avlånga föremål. Anledningen till att saker ser ut som de gör är helt enkelt att penis har en mycket mer lättillgänglig design än sin inverterade motpart - vaginan. Tänk dig exempelvis att du är ute och kör bil. Du har treans växel i, accelererar, och skall precis till att göra ett filbyte och köra på en tungt traffikerad motorväg. Hur skulle du vilja göra för att växla upp till femman?

a) Du för högerhanden lite lätt åt vänster till dess att du stöter i en spak. Du tar tag i den och drar lite. Det går snabbt och lätt - du kan inte göra fel.

b) Du måste in och greja runt i något konstigt hål. Det tar lång tid, du kan inte se var du petar och du har ingen aning om ifall det du gör kommer att ha önskad effekt.

Om hur penis helt enkelt bara har en mer lättillgänglig design

Det är ganska enkelt, och vanligt, att påstå att ditten och datten är fallossymboler. Ibland är det allvarliga "anklagelser", ibland mer skämtsamma påståenden. Jag skulle dock vilja påstå att de allra flesta påståenden är felaktigt påstådda.

Det finns i de flesta fall ingen som helst baktanke med att tillverka avlånga föremål. Anledningen till att saker ser ut som de gör är helt enkelt att penis har en mycket mer lättillgänglig design än sin inverterade motpart - vaginan.

Tänk dig exempelvis att du är ute och kör bil. Du har treans växel i, accelererar, och skall precis till att göra ett filbyte och köra på en tungt traffikerad motorväg. Hur skulle du vilja göra för att växla upp till femman?
a) Du för högerhanden lite lätt åt vänster till dess att du stöter i en spak. Du tar tag i den och drar lite. Det går snabbt och lätt - du kan inte göra fel.
b) Du måste in och greja runt i något konstigt hål. Det tar lång tid, du kan inte se var du petar och du har ingen aning om ifall det du gör kommer att ha önskad effekt.

Dagen min lillebror har förberett mig för i flera år är snart här

I år var min födelsedag den 18:e februari (som vanligt). Några veckor senare åkte jag till Karlskoga för att hälsa på mamma. Pontus skulle också komma dit och jag såg fram emot att få den födelsedagspresent som han och pappa hade kokat ihop åt mig. Bägge två hade nämnt den flera gånger över telefon, typ: "Mm, jag och Pontus har ju snackat ihop oss lite kring en present...". Helt naturligt såg jag alltså fram emot något alldeles speciellt minnesvärt.

Jag fick presenten direkt i bilen när Pontus och mamma kom och hämtade upp mig på tågstationen i Örebro (det går inte att åka tåg till Karlskoga?!). Det var ett presentkort på Stadium. Pontus sa: "Så att du kan köpa ett par täckbyxor". Jag sa att jag troligtvis allra säkrast inte kommer att köpa ett par täckbyxor för presentkortet. Pontus sa att de först "hade tänkt köpa ett par täckbyxor men sen tänkte vi att det är ju roligare om han får välja själv".

Senare på kvällen ringde pappa till Pontus för att fråga om han hade gett presentkortet. Pontus stod intill mig och pratade i mobilen: "Ja... Ja, jag sa att han kunde köpa ett par täckbyxor men jag vet inte om han kommer göra det."  Senare frågade jag hur de kunde tro att jag ville ha ett par täckbyxor, då sa Pontus: "Det kan ju vara skönt att ha när du cyklar till jobbet".

Pontus har inte direkt överröst mig med presenter de senaste åren (det ska dock sägas att han väldigt ofta har betalat saker åt mig vid andra tillfällen, när jag "glömt" plånboken). Men varje gång jag får något är det med tanken att presenten skall vara mig till nytta i mitt framtida arbetsliv. Andra presenter:

Klocka (jul, 2009):
"Du måste ha en klocka när du skall på arbetsintervju"

Dokumentportfölj (spontant, 2010):
Pontus: "Den kan du ha papper i när du går till jobbet"
Jag: "Vadå för papper?"
Pontus: "Viktiga papper!"

Dokumentportföljen används nu som bollväska i mitt studentinnebandylag. Klockans batteri är slut men jag ska sätta i ett nytt snarast. Jag ska nämligen ha klockan på arbetsintervjuer framöver, den är väldigt snygg. För presentkortet köpte jag en löparjacka (saldo just nu: 401 kr).

En enkel resa till en svår diagnos

Idag på gymmet kunde jag inte minnas vilket skåp jag hade låst in mina saker i. En gubbe som var där såg att jag hade problem. "Du är ju inte ens gammal", sa han. "Vänta bara till du kommer upp i min ålder, då börjar du glömma saker på allvar", sa han.

Och sen berättade han om en gång när han åkte ner på stan med bilen och parkerade utanför en affär. När han kom tillbaka för att åka iväg var bilen borta. Han gick in på affären och frågade om de hade sett vad som hade hänt med hans bil, men de hade inte ens sett att det hade stått en bil där. Efter ett tag kom han på att han inte ens hade parkerat bilen där...

Och sen berättade han hur skamsen han hade känt sig när han direkt hade trott att den var stulen; "Tänk att du direkt börjar tänka illa om andra människor...". Det var fint.

Och sen tog han på sin militärmönstrade cykelhjälm och drog.

Och sen skrev jag det här blogginlägget med en titel som egentligen inte har något med något att göra men som du om du vill kan få till att passa det ovanstående text i alla fall litegrann. Godnatt!

TÄNKET!

Här sitter jag i en ful lägenhet en ful söndag och rappar med till gamla Eminem-låtar. Det påminner mig om högstadiet. Och så fattar jag att Eminem faktiskt var rätt bra. Det stör mig att han har börjat göra låtar med typ Rihanna nu. Love the Way You Lie är ju... Skit? Ja. Skit! Mycket störande.

Andra låtar som får mig att tänka på högstadiet är Butterfly med Crazy Town och Teenage Dirtbag med Wheatus. På Britsarvsskolan hade de högtalare i korridoren som tryckte ut typ Mix Megapol dagarna i ända. Lyckligtvis hördes det inte speciellt bra eftersom vi ungar alltid förde sånt liv. Men det var då och nu är nu. Tacka Gud för Spotify!

På tal om Gud så träffade jag och min gode vän Jesper C en massa gubbar från just Gud på stan igår natt. Jesper fick en liten fickbibel av en gubbe och vi bägge fick ta (och tog) kaffe i kopp och jag tog en fint flätad bulle. Senare i bankomatkön läste Jesper högt ur sin bibel. Ingen ville höra på.

Och på tal om Spotify så har jag börjat twittra nu. Tyvärr är jag skitdålig. Eftersom jag inte hängt i Twittersvängen tidigare så är jag rätt "n00b". Men nu ska jag försöka köra på det i nån månad och kanske över sommaren och sen får vi se om jag har blivit bättre. Om inte så lägger jag ner. Men jag tror faktiskt inte att det är speciellt långt kvar tills dess att jag briljerar också i Twittervärlden. Det kanske är svårt att tro, men jag var rätt usel på att blogga en gång i tiden. Sen fick jag in tänket. Det är själva hemligheten. Tänket!

Om träning (igen) och om glasögon/linser på gymmet (igen) och om gubbar i duschen på gymmet (igen)

Vissa dagar beslutar jag mig för att slösa ett par linser på ett gympass. Igår var en sådan dag. Det är nästan alltid värt det. Av någon underlig anledning tycker jag faktiskt att det är roligare att träna när jag inte ser ut som en idiot. Konstigt...

Och: Inne i tvätthallen på gymmet är duscharna utrustade med både vanlig handjagare och sånt där fetingmunstycke i taket. Ibland när jag slår igång duschen så är spaken fälld så att vattnet kommer ur handjagaren, och jag kan inte för mitt liv förstå varför. Det enda jag kan tänka mig är att nån gammal gubbe använder den där handjagaren för att komma åt "i alla skrymslen och vrår". Och det är ju bara äckligt...

Bussmissförstånd

I går när jag åkte hem till Ryd med treans buss satte jag mig brevid en tjej. Sen såg jag att det fanns lediga platser på vilka jag hade sluppit ha någon bredvid mig. Hon måste ha trott att jag var helt dum i huvudet, våldtäktsman eller nåt...

Att göra rent spisen

Hur kan något som tar en minut vara så jobbigt?

Och: att det finns ett fenomen som heter Supermåne är lika roligt som att det finns en fisk som heter Sillkung. Det är kul att kalla grejer för vad de är.

Populärkulturrelaterade frågor som vi aldrig kommer att få svar på:

1. Varför tittar folk på Körslaget?

2. Varför finns det fortfarande folk som gillar P!nk?

3. Hur kan tidningar som Moore och Slitz fortfarande gå runt?

Tråkigt att för evigt behöva leva i ovisshet.

Tack för... Inget!

Ganska ofta så står det en gubbe från röda korset/frälsningsarmén/ja ni fattar utanför det bästa kondiset nere på stan och tigger pengar med en bössa. En lördag för några veckor sedan förbarmade jag mig och gav bort alla småpengar jag hade. Det var två tior så det var minst över tjufem spänn.

När jag har lagt i mina pengar säger gubben: "Alla bidrag är välkomna!" . Som om han tyckte att mitt bidrag var i minsta laget. Så jävla otacksamt. Han kommer aldrig få något mer av mig.

Men va fan liksom... [Part 2]

Jag har tidigare berättat om att min cykel mystiskt gick av på mitten. Den har alltså varit totalt oanvändbar i ungefär tre månader. Nu är den ännu mer oanvändbar: någon har stulit den.

Vem snor en cykel som är av på mitten? Va fan liksom...

Men va fan liksom...

Ibland tränar jag i glasögon på gymmet. Dels för att jag inte vill slösa med mina dyra linser, dels för att mina ögon mår lite sådär. Hur som helst så är det skitirriterande med glasögon vid träning. De halkar bara runt på näsan och stör. Men det finns en bra grej med att köra glasögon till gymmet: jag tar av mig glasögonen när jag ska duscha och slipper alltså se alla tjocka nakna gubbar som håller på med konstiga övningar inne i duschrummet.

Vissa gånger klarar jag mig dock inte undan så lätt. Det verkar nämligen vara lag på att alla över femti år ska stå helt spritt språngande när de blåser håret med hårblåsen som finns där. Och när de väger sig. Och överhuvudtaget när de skall transportera sig omkring inne i omklädningsrummet.

Förra veckan var det en gubbe som blåste håret "där nere" med hårblåsen. Va fan liksom...

Två roliga sägningar

Om ni inte fattar andra sägningen så kan ni låna Nilecity på DVD av mig. Hör av er på mail eller telefon.

1.

Jag och Mattis kollade på Klass 9A. Avsnittet handlade bland annat om en kille som heter Ludvig (Ludwig?) som har svårt med matten. Först var det en berättarröst som sade "Ludvig har godkänt i alla ämnen utom matematik, där har han problem". Sen när de filmade Ludvig strax efteråt så hade han glasögon, då sa Mattis: "Han ser ju ut att ha MVG!"

2.

Jag och Eric kollade på Spiderman 3. Flint Marko blir förvandlad till Sandman i en scen där man får se atomerna i hans kropp bytas ut mot sand, varpå han helt faller sönder och blåser iväg i ett sandmoln. Då sa Eric såhär: "Ja du vet, de plockar ju isär killen i molekyler och sen sätter de ihop honom igen..." 

Här kommer jag och luktar gubbe (dock inte svett)

För att ingen skall behöva kommentera i onödan: Jag vet att jag varken behöver rakgel eller -lödder. Ibland gillar jag att använda det ändå eftersom det är snällare mot huden och ger en närmre rakning (ha ha).

Hur som helst så måste jag bara undra en sak. Varför vill Gillette att alla killar skall lukta gubbomklädningsrum i ansiktet efter rakning? Det går ju fan inte att använda deras produkter. Tror de att det på något vis gynnar oss grabbar om tjejer tycker att vi luktar som deras far- och morfäder? Helt stört...

Och på tal om gubbomklädningsrum så finns det två roliga grejer att säga:
1. När jag är uppe på Malins gympa i Lambohov på måndagarna är det ett gubbgäng som har bokat hallen efteråt. När jag kommer in i herrarnas (gubbarnas) omklädningsrum efter gympan är de där inne och det luktar svett utav bara helvete. Och det här är alltså innan de har varit in och spelat innebandy i en timme. Helt stört...

2. Borttappat-lådan är borttappad i gubbarnas omklädningsrum på mitt gym. En dag när jag var där ganska tidigt kom det in en kvinna ur personalen och letade efter den. Jag sa att hon kunde meddela mig när den var återfunnen, eftersom jag har tappat bort min grå, av gul hårfärg missfärgade, mössa i omklädningsrummet. Hon har inte meddelat ännu, ingen borttappat-låda är återfunnen. Helt stört...

Jag hade något på g...

Jag hade ett riktigt bra blogginlägg i huvudet på bussen hem från jobbet idag. Tyvärr så var klockan sju redan då och nu efter bakning och matlagning och handling och skittrötthet så orkar jag inte skriva det. Hur som helst så hade det handlat om idiotgubbar och innebandygubbar.

En konstig grej som jag har märkt är däremot hur det kommer fler och fler bloggar vars namn implicerar svåra kval hos bloggaren i fråga. Typ "Mamma till 100 ungjävlar som har tandröta". Vem vill läsa om sånt? Och förresten så hatar jag det där programmet på tv om den där familjen med miljarder barn. Vem vill se på sånt? VEM?

Om Media Richness Theory och om hur drönare kommer sudda ut gränserna mellan mötet och mediet

Jag har plitat på exjobbet nu i dagarna två, måndag och tisdag. Hittills har det blivit två sidor referensram om Media Richness-Teorin (MRT), en teori som rankar olika kommunikationsmedium efter den informationsrikedom som mediet kan bära.

Då ett kommunikationsmedium egentligen definieras som något av en mellanhand i kommunikationen mellan två, eller fler, människor (ta typ telefon, tv) så kan du egentligen inte kalla det mänskliga mötet för ett medium. Likväl utgår MRT från det mänskliga mötet som det absolut rikaste sättet att utbyta information. Mötet inkluderar alla sinnen, ger möjlighet till direkt feedback på vad som sägs och möjlighet att anpassa meddelandet efter mottagaren.

Då de artiklar som jag utgår ifrån har några år på nacken så ligger ofta videomötet (ni vet sån där webcam-konferens som de alltid har i filmer men som ingen har på riktigt) på en god andraplats i fråga om informationsrikedom. Därefter rangordnas telefon, adresserade textmeddelanden och sist oadresserade textmeddelanden (det vill säga icke-personaliserade meddelanden).

Den främsta skillnaden på mänskligt möte och Hollywood-konferens är att hela det fysiska rummet kan utnyttjas vid ett direkt möte. På så sätt ligger alltså videomöten långt ifrån det verkliga mötet (vilket också troligen är anledningen till att videomötet aldrig förekommer i verkliga livet). Och artiklarna detta kommer ifrån är ändå hämtade från 80-talet. Vad har hänt med mötesteknologin sedan dess? Inget! Förns snart...

Vad som kanske ligger i den allra tidigaste framtiden är antagligen hologram (ni vet som i Star Wars). Hur pass mycket hologram-mötet kommer att skilja sig från videomötet i fråga om informationsrikedom låter jag dock vara osagt, det får nån publiceringskåt tråkforskare plocka fram data på. Hologramet begränsas nämligen av oförmågan att påverka den fysiska miljön hos motparten i en kommunikation, något som gör att rikedomssteget från video till hologram inte blir så mycket ett steg som en knapp vickning på en holografisk tå.

Det jag istället tror kommer revolutionera mötestekniken i framtiden är möjligheten att skicka ut drönare (kan också läsas som: avatar, robot, eller mänsklig avbild framställd på konstig väg) på långväga möten. Alltså: när du har ett möte i Sydney ena dagen och i Borlänge nästa dag, då skickar du bara iväg din drönare till vad ställe du nu inte vill åka till (Borlänge). När drönaren anländer till mötet kopplar du bara upp dig och tar kontrollen över den och därmed mötet. Drönaren agerar du och därmed fås ingen som helst förlust av informationsrikedom jämfört med om du själv hade åkt till Borlänge.

Drönaren kommer alltså helt radera gränserna mellan kommunikationsmediet och det mänskliga mötet. Kom ihåg var du läste det först.

En vanlig dag i Borlänge

http://www.dalademokraten.se/sida/id/156666/

 

 

Vilken skitstad...

Sol är inte gott nog!

Vintern är ok i december och januari. Övriga månader finns det absolut inga förmildrande omständigheter; årstiden är skitäcklig! I desperation googlade jag "när blir det vår?" och hittade en dyster karta. Våren verkar inte komma förns i slutet av mars-början av april.

Jag dör!

Mitt gym tom och fossil som homofobi. Känns nytt och fräscht som lobotomi.

Mitt nya gym är uppdelat i två delar: det gamla gymmet och det nya gymmet. Det nya gymmet består av diverse konditions- och styrkemaskiner och är var de allra flesta motionärerna håller till. I den delen av huset är det inte lätt att få plats kring fyra-fem-tiden om dagarna. Då strömmar nämligen mängder av tanter och gubbar in för att ”träna” lite efter jobbet. Vid den tiden är det hundra procent säkert att alla löpband är upptagna av gångare och att du knappt kan gå in i nya gymmet utan att krocka med en vilsen själ i övre medelåldern som irrar runt och letar efter maskin nummer X (”den ska vara så bra för axlarna”).
 
På gamla gymmet är det andra bullar, där finns endast fria vikter och hårda bänkar. Här inne ligger det oftast tjocka, starka män och gubbar och skramlar med skivstänger och vikter som med största säkerhet låg där inne redan innan gubbarna föddes. Gamla gymmet är ungefär 15-20 kvadratmeter stort och så gammalt att resten av byggnaden med största sannlikhet har rests kring denna del. Vikterna är i vissa fall så slitna att det knappt går att utläsa hur tunga de är – och även om du skulle lyckas avläsa detta har det med alla sannolikhet nötts av så pass mycket vikt från vikten att den angivna vikten inte längre stämmer.

I tisdags var det mycket space på gamla gymmet, trots att klockan var halv fem. Det var bara jag och en gubbe till där. Egentligen ett ganska bra läge för koncentrerad hårdträning. Tyvärr så hade den där gubben gjort det till sin grej att störa maximalt hela tiden. Vanligtvis skramlar det som sagt ganska mycket inne i gamla, hantlarna är till exempel så pass glapp att det låter som bjällror bara man plockar upp dem, men den här gubben tog skrammel till en ny nivå. Varje övning han gjorde lät som Plåt-Niklas avrättning. Han smällde ihop vikterna i toppläge varje gång så det bara tjöt i öronen och efter varje set släppte han vikterna ner i golvet så att det bara dånade (det är nog inte mycket gummi kvar i de skyddande gummimattorna i gamla). Att han själv klarade av att vara där inne är ett mysterium. Jag gick in i nya och körde med ljudlösa gummivikter...

Final march of StockholmSkavsta

Jag var precis uppe på (Linköpings sämsta idrottsanläggning) Campushallen och försökte (för andra dagen i rad) anmäla StockholmSkavsta till vårterminens upplaga av studentserien. Idag gick det! Och vilket lag vi har sen. Trots en del tapp så har vi fått ihop en större ordinarie uppställning än förra säsongen. Hjälten heter Stefan. Han har kommit tillbaka från reservlistan och tagit med sig tre, enligt honom, grymma nyförvärv. Dessutom har min gamla labbpartner Sebban lovat att vara med och lira. Jag tänker mig honom som en sån där dryg kille med asmycket vinkel som alltid snurrar runt och skjuter, så jag tror att han är ett skapligt nyförvärv han också.

Sebban var förresten med i laget förra året också men hoppade av i sista stund eftersom hans läkare sa att han inte fick spela med sitt trasiga knä (läs: Sebban flyttade ut till mamma och pappa i Finspång och orkade inte åka in till matcherna men vågade inte säga sanningen). Nu bor han i stan igen och knät har läkt, så jag är 50 % säker på att han är med.

Hur som helst så börjar serien typ den 13e, så om ni vill se bra innebandy kan ni maila mig: marcus.gelin@saabgroup.com. Vi ses på plan! 

När jag ändå är inne på träningskläder

På tal om träningskläder alltså:

En kul händelse från förra lördagen var när jag och min gode vän Jesper C var inne på Stadium och tittade på en träningströja åt honom, och när vi hittade en bra och billig modell var rörande överens om att den enda tänkbara färgen på en sådan tröja är Rockygrå.

Om mina tre fulla träningsväskor vilka skulle vara fler om jag hade fler väskor

Jag tror att mina träningskläder förökar sig, det verkar bara bli fler par shorts, fler skor, fler tröjor och fler par svettiga överdragsdresser för varje dag som går. Hittills har jag, så att säga, växt ur två väskor - varav en verkligen är gigantiskt stor.

Eller, för att säga som det är så har jag av egen fri vilja bytt träningsväska två gånger. Dock; när jag har packat över alla essentials till min nya väska upptäcker jag alltid att den gamla fortfarande är full. Det är liksom gamla tröjor, shorts och skor som ligger kvar där. Jag tror inte ens att de själva riktigt vet varifrån de kommer. Själv så har jag ingen aning.

Nu sitter jag alltså här, i en lägenhet som sakta fylls med träningskläder av okänt ursprung. En garderom är full, golvet i "hallen" är belamrat och tvättkorgen kollapsar snart under sin egen tyngd. Och för er som tycker att detta låter som ett i-landsproblem: utöver alla väskor har jag dessutom en ryggsäck full med innebandygrejer (långa strumpor med hål i tån, uppvärmningströja, inneskor och StockholmSkavstas - av Bravida sponsrade - matchställ). Just det.

Företagskopp

Jakob myntade ett nytt uttryck på exjobbet idag. När han fick se min kaffiga, vita Bamse-mugg sa han: "Oj vad fläckig din kopp är, bäst du sköljer ur den". Sen sa han: "Akta dig så du inte får företagskopp".

Alltså: företagskopp är när en kopp är obotligt ingrodd med kaffe. Jag har tagit hem min Bamse nu - ALDRIG att den ska bli företagskopp!

Störande personer på Hemköp i Ryd och andra störande personer i Ryd

På Hemköp i Ryd i dag stod jag bakom en störande person. Killen köpte två mörka chokladkakor med 70 % kakao och fyra rödgula äpplen. När kassörskan annonserade "40 kronor tack" så blev han helt perplex. Efter ett tag frågade han: "Vad kostar chokladkakorna?", som om han inte kunde acceptera priset (i mitt huve är 40 kronor för choklad plus äpplen ungefär precis vad jag tror att det kostar). Kassörskan svarade att hon inte kunde se vad de kostade om han inte tog ur kortet och avbröt köpet. Då gjorde han det... När han sedan fick reda på att chokladkakorna kostade 32 kronor sa han bara "jaha", satte i kortet igen och betalade.

Alltså... Även om han misstänkte att kassörskan hade slagit in fel pris så säger ju varenda gram hjärna i en normal manskropp att felet högst är två-tre kronor. Och vad spelar det för roll? Tre kronor? Herre gud... Så jävla störande. Dessutom hade han med sig en gammal plastpåse hemifrån att packa varorna i. Come on, liksom!

Jag har hört att vissa tycker att rätt skall vara rätt, men rätt är rätt jävla dumt i huvudet i det här fallet.

Vad vidare är så satt jag och min gode vän Jesper C bredvid ett helt gäng störande personer på HG (studentpub) idag när vi var där och käkade. Mat och dryck är bra och kostar nästan inget, personalen jobbar typ gratis och stället ligger mitt i Ryd. Detta är dock inte tillräckligt för vissa, speciellt då inte för denna grupp flickor (plus grabb), troligtvis hemmahörande på ett mycket tveksamt högskoleprogram. Efter att de setat och väntat på mat i ungefär tjugo minuter fick killen in sin mat. Då började en upprorisk stämning sprida sig i gruppen.

Tjejerna var verkligen vansinniga över den dåliga servicen. Kommentarer som "Det här är bland det sämsta jag varit med om" och "Det här är FAKTISKT en restaurang" förekom frekvent. Efter att ha lyssnat på ungefär en kvarts outtröttligt tjatter om HG:s urusla service tröttnade jag och Jesper C och gick hem. Om ni tycker att det var svagt av oss så måste jag tillägga att de dessförinnan ivrigt hade diskuterat träning. Nån tyckte att hon hade gått upp i vikt och alla andra försökte överrösta varandra med "jag förstår att du menar jämfört med hur du var förrut" och "men du är verkligen inte tjock!". Sen var det nån som tränade men"verkligen inte ville få stora muskler" och så vidare...

Jag och Jesper pratade om robotar. Lite högre nivå liksom...

Pigmen

Jag tycker det är skönt att folk blir allt mer otränade och ur form, det får mig att - vid jämförelse - se allt bättre ut för varje dag som går. Och detta utan att jag behöver göra någonting annat än att hålla mig på en jämn nivå.

Som George säger i ett avsnitt av Seinfeld: "I wish there were pigmen. You get a few of these pigmen walking around and suddenly I'm looking a whole lot better. Then if somebody wants to fix me up at least they could say, 'Hey at least he's no pig-man!' "

Här kommer en länk till youtube-klippet (som inte kunde läggas in direkt här i bloggen eftersom nån idiot har stängt av inbäddningsfunktionen på just det klippet): LÄNK!

 

Ang. nakna gubbar med stora magar som väger sig på stora vågar (och andra som väger för mycket)

Testade ett nytt gym idag igen. Är lite ute efter ett nytt ställe att träna, nu när jag "jobbar" på andra sidan staden. Som det ser ut nu så kommer jag att köra på det stället jag provade idag.

Förra veckan provade jag World Class på stan. Det var väl okej, men det kändes som om det var rätt dryg stämning där (a.k.a. massa skolkande ungar som tränar i linne och står och speglar sig i miljoner minuter inne i omklädningsrummet).

Gymmet jag testade idag var bra, det blir nog där jag kommer att köra. Det finns dock minst två nackdelar med det här gymmet:
1. Jättemånga skämttränare (som bara går runt och drar lite och ser ut som idioter).
2. Väldigt trångt inne bland maskinerna (på grund av alla skämttränare).

Idag var det en familj (skulle jag tro) om två tjejer i tonåren och en pappa som var där. Klassiska skämttränare! Flickorna gick runt och satt lite på olika maskiner medan farsan stod och svingade upp för tunga vikter i bicepscurls. Jag vill verkligen inte vara den killen som anklagar folk för att vara överviktiga, men jag tror inte att någon av dem någonsin kommer att nå sin målvikt. Detta särskilt som jag såg alla tre sitta inne på pizzerian här nere i Ryds centrum, nu när jag hoppade av bussen där för att handla på vägen hem. Ibland undrar jag hur svårt det egentligen skall vara att få ihop viktekvationen; gör du inte av med mer energi än du stoppar i dig så är det lätt hänt att du går upp i vikt.

En annan rolig grej var när jag skulle duscha efteråt. Omklädningsrummen är jättestora med typ tusen brandgula skåp. Ungefär lika stort är duschrummet (eller tvättrummet som det heter där). Men det är ju inte det som är det roliga... Det som är det roliga är att i omklädningsrummet finns typ femton-tjugo gubbar som bara springer runt där, utan kläder men med stora magar. Eller, det är ju egentligen inte heller speciellt kul, men här kommer det: jag såg inte skymten av nyss nämnda gubbar inne på gymmet. Min slutsats måste därför bli att de helt sonika kommer dit efter jobbet enbart med avsikten att väga sig på (den gigantiska) vågen och duscha och basta och gå runt spritt språngande.

Eller, jag tycker i alla fall att det är kul...

Njut av smöret mens du kan!

Jag håller på att tappa smaken. Har jag skrivit om det någon gång? Så är det i alla fall. Ibland när jag dricker läsk känner jag bara bubblorna kittla till litegrann, inget mer. Smaklökarna reagerar liksom inte. Jag tar alltid min glass vanilj och utan topping och jag har på senare år börjat äta massa grejer som jag aldrig tidigare har gillat.

Och läs nu noga på: detta är inget påhitt, det går i familjen. Min pappa är likadan, fast värre. Han äter alltid mackor helt utan smör och ibland går det flera veckor utan att han äter annat än ris, tonfisk och kalkon. Och en gång när vi var på semester så åt han havregryn och vatten till frukost - kallt, utan att koka till gröt och utan tillbehör. Det gör du inte med smaken i behåll.

När jag var liten tyckte jag att Kopparbergs 2,25-cider smakade nästan bara alkohol, idag dricker jag vilken öl som helst. Öl som öl tycker jag, men har samtidigt läst att det verkligen inte är så. Farsan dricker nästan bara tioplus-öl, jag antar att allt annat är som vatten för honom.

Och det är därför jag äter så mycket smör nu. Jag förbereder för en smörlös ålderdom.

Smyglyssnat

Hört inne på Island:
"Steker... Stavas det med k eller ck?" 

Skapligt lång startsträcka

Sagt i SVT:s sportpanel nu på morgonen: "Nu börjar de svenska skidskyttarna komma igång!" .Jag låg i sängen och tänkte såhär: Ja, tacka fan för det... Hur många tävlingar har det varit den här säsongen? 40?

Det är ju omöjligt att komma undan skidskytte, skiten är verkligen på TV jämt.

Det oromantiska informationssamhället

Jag avskyr folk som, medvetet eller omedvetet, gömmer sig från mig rent informationsmässigt. Med det menar jag till exempel folk som inte finns på Eniro eller Hitta.se, folk som gömmer sin profil på Facebook eller levererar anonyma kommentarer på bloggar eller nyhetssidor. Maken till löjlighet liksom, varför kan de inte stå för vilka de är är?

Men när jag idag gick och förgrymmade mig över alla dessa gömmare så kom jag fram till att det inte bara är positivt att när som helst kunna ta reda på allt om vem som helst. Förstå hur många romantiska filmer vi hade gått miste om ifall Facebook funnits redan från början. Många har träffat en partner över internet, men tänk också hur många som inte har träffat sin magiskt romantiska slumppartner bara för att de redan är i ett cyberförhållande. Tänk om det är så att det bara finns en människa för var och en annan människa, hur fel blir det då inte när Facebook hetsar in alla i korttidsförhållanden och blockerar ödet? Jag är lite orolig över det här faktiskt.

Och varför vill MS Word alltid stava internet med ett versalt i?

Hur svårt det än kan vara att föreställa sig så har faktiskt också jag varit en unge

Igår när jag var ute och gick så kom jag ihåg den gamla avslutningssången som vi sjöng efter varje avslutad skoldag i ettan och tvåan. När klockan började närma sig fjorton satte vi oss i ring och klappade händerna och sjöng. Såhär var texten:

Nu är det slut för idag (klapp klapp)
Tack och adjö för idag (klapp klapp)
Tänk så mycket vi gjort
Tänk vad tiden gått fort
Men nu är det slut för idag (klapp klapp)

En annan grej som jag aldrig kommer att glömma från den tiden är när vi fick lära oss skillnaden på lingon- och blåbärsris: "lingonrisets blad är glansiga och har en litet plastig yta medan blåbärsriset har matta blad". Och så skickades två ris runt i ringen så vi fick se själva.

Precis nu tänkte jag att det måste ha varit jobbigt för vår lärare att sitta ner på golvet varje dag (det blir ju så när man blir gammal), men när jag tänker efter lite så tror jag att hon satt på en liten snurrpall. Det fanns en eller två snurrpallar i varje klassrum, beroende på hur många lärare klassen hade. Under lektionstid så åkte lärarna runt på de där pallarna och hjälpte oss med tal och skrivstil. För oss elever var det förbjudet att åka på pallarna men ibland när läraren inte var där gjorde vi det i alla fall. Det var kul!

På dagis satt vi också i ring på golvet och sjöng varje dag.  Där hade vi bestämda platser i ringen, fröknarna hade klistrat lappar på golvet på vilka våra namn stod skrivna. Vi hade också ett lekrum, mitt emellan de olika avdelningarna. Inne i lekrummet fanns en konstig kub inbyggd i väggen och en massa kuddar som vi kunde slänga runt och bygga saker med, men vi fick inte vara där inne utan att fråga först. I ett annat rum fanns en bok om en råtta som kunde trolla. På en sida trollade han fram en sportbil och han fick alltid pannkakor till mat för det var det han gillade bäst.