Jag hade något på g...

Jag hade ett riktigt bra blogginlägg i huvudet på bussen hem från jobbet idag. Tyvärr så var klockan sju redan då och nu efter bakning och matlagning och handling och skittrötthet så orkar jag inte skriva det. Hur som helst så hade det handlat om idiotgubbar och innebandygubbar.

En konstig grej som jag har märkt är däremot hur det kommer fler och fler bloggar vars namn implicerar svåra kval hos bloggaren i fråga. Typ "Mamma till 100 ungjävlar som har tandröta". Vem vill läsa om sånt? Och förresten så hatar jag det där programmet på tv om den där familjen med miljarder barn. Vem vill se på sånt? VEM?

Om Media Richness Theory och om hur drönare kommer sudda ut gränserna mellan mötet och mediet

Jag har plitat på exjobbet nu i dagarna två, måndag och tisdag. Hittills har det blivit två sidor referensram om Media Richness-Teorin (MRT), en teori som rankar olika kommunikationsmedium efter den informationsrikedom som mediet kan bära.

Då ett kommunikationsmedium egentligen definieras som något av en mellanhand i kommunikationen mellan två, eller fler, människor (ta typ telefon, tv) så kan du egentligen inte kalla det mänskliga mötet för ett medium. Likväl utgår MRT från det mänskliga mötet som det absolut rikaste sättet att utbyta information. Mötet inkluderar alla sinnen, ger möjlighet till direkt feedback på vad som sägs och möjlighet att anpassa meddelandet efter mottagaren.

Då de artiklar som jag utgår ifrån har några år på nacken så ligger ofta videomötet (ni vet sån där webcam-konferens som de alltid har i filmer men som ingen har på riktigt) på en god andraplats i fråga om informationsrikedom. Därefter rangordnas telefon, adresserade textmeddelanden och sist oadresserade textmeddelanden (det vill säga icke-personaliserade meddelanden).

Den främsta skillnaden på mänskligt möte och Hollywood-konferens är att hela det fysiska rummet kan utnyttjas vid ett direkt möte. På så sätt ligger alltså videomöten långt ifrån det verkliga mötet (vilket också troligen är anledningen till att videomötet aldrig förekommer i verkliga livet). Och artiklarna detta kommer ifrån är ändå hämtade från 80-talet. Vad har hänt med mötesteknologin sedan dess? Inget! Förns snart...

Vad som kanske ligger i den allra tidigaste framtiden är antagligen hologram (ni vet som i Star Wars). Hur pass mycket hologram-mötet kommer att skilja sig från videomötet i fråga om informationsrikedom låter jag dock vara osagt, det får nån publiceringskåt tråkforskare plocka fram data på. Hologramet begränsas nämligen av oförmågan att påverka den fysiska miljön hos motparten i en kommunikation, något som gör att rikedomssteget från video till hologram inte blir så mycket ett steg som en knapp vickning på en holografisk tå.

Det jag istället tror kommer revolutionera mötestekniken i framtiden är möjligheten att skicka ut drönare (kan också läsas som: avatar, robot, eller mänsklig avbild framställd på konstig väg) på långväga möten. Alltså: när du har ett möte i Sydney ena dagen och i Borlänge nästa dag, då skickar du bara iväg din drönare till vad ställe du nu inte vill åka till (Borlänge). När drönaren anländer till mötet kopplar du bara upp dig och tar kontrollen över den och därmed mötet. Drönaren agerar du och därmed fås ingen som helst förlust av informationsrikedom jämfört med om du själv hade åkt till Borlänge.

Drönaren kommer alltså helt radera gränserna mellan kommunikationsmediet och det mänskliga mötet. Kom ihåg var du läste det först.

En vanlig dag i Borlänge

http://www.dalademokraten.se/sida/id/156666/

 

 

Vilken skitstad...

Sol är inte gott nog!

Vintern är ok i december och januari. Övriga månader finns det absolut inga förmildrande omständigheter; årstiden är skitäcklig! I desperation googlade jag "när blir det vår?" och hittade en dyster karta. Våren verkar inte komma förns i slutet av mars-början av april.

Jag dör!

Mitt gym tom och fossil som homofobi. Känns nytt och fräscht som lobotomi.

Mitt nya gym är uppdelat i två delar: det gamla gymmet och det nya gymmet. Det nya gymmet består av diverse konditions- och styrkemaskiner och är var de allra flesta motionärerna håller till. I den delen av huset är det inte lätt att få plats kring fyra-fem-tiden om dagarna. Då strömmar nämligen mängder av tanter och gubbar in för att ”träna” lite efter jobbet. Vid den tiden är det hundra procent säkert att alla löpband är upptagna av gångare och att du knappt kan gå in i nya gymmet utan att krocka med en vilsen själ i övre medelåldern som irrar runt och letar efter maskin nummer X (”den ska vara så bra för axlarna”).
 
På gamla gymmet är det andra bullar, där finns endast fria vikter och hårda bänkar. Här inne ligger det oftast tjocka, starka män och gubbar och skramlar med skivstänger och vikter som med största säkerhet låg där inne redan innan gubbarna föddes. Gamla gymmet är ungefär 15-20 kvadratmeter stort och så gammalt att resten av byggnaden med största sannlikhet har rests kring denna del. Vikterna är i vissa fall så slitna att det knappt går att utläsa hur tunga de är – och även om du skulle lyckas avläsa detta har det med alla sannolikhet nötts av så pass mycket vikt från vikten att den angivna vikten inte längre stämmer.

I tisdags var det mycket space på gamla gymmet, trots att klockan var halv fem. Det var bara jag och en gubbe till där. Egentligen ett ganska bra läge för koncentrerad hårdträning. Tyvärr så hade den där gubben gjort det till sin grej att störa maximalt hela tiden. Vanligtvis skramlar det som sagt ganska mycket inne i gamla, hantlarna är till exempel så pass glapp att det låter som bjällror bara man plockar upp dem, men den här gubben tog skrammel till en ny nivå. Varje övning han gjorde lät som Plåt-Niklas avrättning. Han smällde ihop vikterna i toppläge varje gång så det bara tjöt i öronen och efter varje set släppte han vikterna ner i golvet så att det bara dånade (det är nog inte mycket gummi kvar i de skyddande gummimattorna i gamla). Att han själv klarade av att vara där inne är ett mysterium. Jag gick in i nya och körde med ljudlösa gummivikter...

Final march of StockholmSkavsta

Jag var precis uppe på (Linköpings sämsta idrottsanläggning) Campushallen och försökte (för andra dagen i rad) anmäla StockholmSkavsta till vårterminens upplaga av studentserien. Idag gick det! Och vilket lag vi har sen. Trots en del tapp så har vi fått ihop en större ordinarie uppställning än förra säsongen. Hjälten heter Stefan. Han har kommit tillbaka från reservlistan och tagit med sig tre, enligt honom, grymma nyförvärv. Dessutom har min gamla labbpartner Sebban lovat att vara med och lira. Jag tänker mig honom som en sån där dryg kille med asmycket vinkel som alltid snurrar runt och skjuter, så jag tror att han är ett skapligt nyförvärv han också.

Sebban var förresten med i laget förra året också men hoppade av i sista stund eftersom hans läkare sa att han inte fick spela med sitt trasiga knä (läs: Sebban flyttade ut till mamma och pappa i Finspång och orkade inte åka in till matcherna men vågade inte säga sanningen). Nu bor han i stan igen och knät har läkt, så jag är 50 % säker på att han är med.

Hur som helst så börjar serien typ den 13e, så om ni vill se bra innebandy kan ni maila mig: marcus.gelin@saabgroup.com. Vi ses på plan!