Det är inte lätt att ha linser...

Snart är det dags för min årliga linskoll hos Synsam. Jag fick ju världens attack under höger ögonlock för två och ett halvt år sedan och efter det har det inte varit roligt skall jag säga. Direkt efter det fick jag inte ha linser alls på ett halvår, och nu får jag bara ha fjantigt dyra engångslinser. Och kanske får jag inte ens ha det efter min nästa koll, jag vet inte. Just nu känns det helt bra i ögonen, bättre än på länge faktiskt, men det ger absolut ingen hint om vad min optiker kommer att säga. Det hon brukar säga är: "det ser ju inte helt bra ut, du får se till att inte använda linserna så mycket".

Och det trots att jag knappt använder linserna som det är. Men ni ska veta att det i stort sett är omöjligt att tillfredsställa en optiker. När jag började med linserna, för typ 10 år sedan, så sa dem att man skulle tvätta händerna noga innan man satte i linserna, och att man inte skulle torka sig på något för då kunde man få partiklar på fingrarna och sen in i ögonen. För något år sedan när jag var där satte jag i linserna på plats och fick direkt optikern över mig: "Sådär kan du inte göra! Vet du inte att kranvatten irriterar ögonen?" 

Det är med linser som med cancer; allt du gör påverkar dig negativt.

TEST: ÄR DU UTE?

Jag börjar bli gammal. Fast jag menar egentligen inte gammal, jag menar för gammal. För gammal är man då man inte längre hänger med i svängarna, när man har Winamp istället för Spotify (eller för den delen Spotify istället för Voddler), när man stolt flexar en mobiltelefon utan touchscreen. För gammal är man när man säger att det var bättre förr, oavsett om det faktiskt var bättre förr, vilket det var.

När jag var liten kunde man tillexempel gå på bio utan att bli störd av ungar. Idag är det fan hopplöst, vissa verkar betala in sig enbart för att sitta och väsnas. Och alla dessa jävla mobiler sen, kommer EMP-teknikens fulla potential någonsin utnyttjas? Hur svårt ska det vara att stänga av telefonen när man sätter sig i biostolen? Det skulle ärligt talat inte förvåna mig om det finns ungar som betalar biobiljetten, sätter sig på bion, pluggar in hörlurarna och glor på en illegalt nerladdad piratkopia av filmen på sin iPhone istället för att se den på bioduken.

När man skriver om sådant här är det lätt att glida in på ett sidospår och börja skriva om hur irriterande ungar är, men jag ska försöka återgå till ämnet nu. Eftersom jag tänker ganska mycket, och är ganska bra på det, så har jag kommit på en definition av att vara ute: Du är inte ute bara för att du inte vet hur du ska göra grejer, låt oss säga skicka ett MMS från din mobiltelefon. Ute är du först när du inte vet att du kan göra det.

Ett enkelt test: Du tycker att det vore fint om du kunde lyssna på musik i din mobiltelefon. Vad undrar du?
1. Hur gör jag för att lyssna på musik i min mobiltelefon?
2. Kan jag lyssna på musik i min mobiltelefon? 
Valde du alternativ nummer ett? Grattis, du är fortfarande inne! Valde du nummer två? Tyvärr, du är hopplöst jävla ute.

Vad alla som är ute alltså inte verkar förstå är att allt går att göra idag, och förväntar man sig att det skall gå att göra är det inte fel på dina förväntningar om det inte går - det är fel på manicken. Idag begränsas inte längre pryttlarna av vad som går att göra utan av vad man kan komma på att göra och vad som efterfrågas av kunderna.

Kommer ni ihåg när de första kameramobilerna kom? Bildkvaliteten var under all kritik, för att inte tala om skärmarna. Det skulle aldrig hända idag. Vill Nokia göra en skottsäker, tankestyrd pekskärmsmobil med inbyggd syrgastub så skulle de kunna göra det direkt, och utan att kompromissa med funktionerna så skulle de göra den så liten att den fick plats i locket på en snusdosa.

The ground rule för att inte bli ute är alltså att alltid förvänta sig det absolut mesta av sina prylar. Och sätt ribban högt; vi (ja, jag är en av dem) produktutvecklare vill ha jobb i framtiden.

110 PIX!?

Jaha, det kostar 110 kronor att gå på Bio och se Flickan som lekte med elden. Jävlar vilken valuta för pengarna man måste få där. Inte.

Om konsten att pitcha lagom uselt

Sitter i skolan med två sköna killar och försöker fila på en presentation till morgondagens seminarium. Det kommer att vara en liten tävling där alla får chansen att kort pitcha sina presentationer och en jury sedan väljer ut tre grupper som får köra fullständiga presentationer. Slutligen väljs den bästa presentationen ut som vinnare och för det får man ett hemligt pris (typ beröm från läraren eller nåt). Saken är bara den att vi inte vill bli utvalda som en av de grupperna som får köra en hel presentation.

För alla som inte är insatta i det här med högskola och lärare så är det så här: om man gör en bra presentation och lägger fram intressanta punkter så blir man utvald för att man är duktig. Gör man däremot väldigt dåligt ifrån sig så blir man utvald för att läraren vill jävlas. Det är med andra ord en hårfin balansgång för att slippa undan: pitcha bra, men inte för bra.

Vi har tidigare haft ett liknande upplägg på ett annat seminarium. Den gången skulle man maila in tre punkter som kort beskrev det svaret som man skulle komma att ge i redovisningen. Vi kämpade hårt och länge med att skriva lagom usla punkter, men sen när vi mailade in dem råkade vi kalla läraren vid fel namn (typ "Hej Gunnar", när hans namn är Ture Gunnarsson) och då var det såklart kört. Svaret vi fick tillbaka löd: "Ni har kommit fram till mycket intressanta punkter, jag ser fram emot er redovisning imorgon"

Vi får se hur vi klarar oss den här gången...