På julen ska man vara snäll

Kom ihåg det alla. Särskilt om man råkar vara examinator på Linköpings Universitet så ska man komma ihåg det.

Typiskt fall av "det gick åt helvete"

Tentan idag bestod av två delar. En del med fyra frågor á en poäng, vilken delades ut först, och en del med fyra frågor á 3 poäng.

Efter första delen visste jag att jag hade fått ihop 3 poäng, och eftersom gränsen för godkänt på denna tentan var sex poäng kände jag mig ganska jävla hemma. Tyvärr slarvade jag med räkningarna på andra delen och fick fel svar på båda uppgifterna jag gjorde. Jag kommer få 5 poäng på tentan om de inte rättar jäkligt schysst, och ärligt talat: när fan har de någonsin rättat schysst på det här universitetet?

Att jag bara hann göra två av fyra frågor på andra delen var också skitkonstigt. Jag fick liksom inte till det på varken uppgift ett eller två där, och blev liksom helt perplex. Jag lyckades få ett svar på uppgift två där när det var en halvtimme kvar, och därefter klämma ur mig ett svar på ettan också innan jag gick. När jag kom hem och kollade svaret såg jag tyvärr att jag hade tappat bort en 2:a i svaret på uppgift två. Helt rätt förutom en jävla tvåa. Kan ni fatta det? En tvåa och jag hade varit helt säker på att få godkänt, nu får jag istället hoppas på ett mirakel. Därför kan allt dra åt helvete idag.

So it begins...

Tenta idag, tenta på onsdag och tenta på lördag. Inte direkt någon kul vecka, det gäller att tänka framåt och fokusera på de härliga tiderna men kommer ha tillsammans med familj och vänner under lovet.

När förhandlingar bryter samman

Jag har alltid undrat vad som egentligen händer när förhandlingar bryter samman. För mitt inre ser jag hur förhandlarna blir helt vansinniga av sorg eller ilska och kastar sig ner på bordet och gråter och hamrar med nävarna. Jag kan också tänka mig ett scenario där en bomb exploderar mitt i förhandlingen, panik utbryter och förhandlingarna alltså bryter samman.

Tyvärr är nog verkligheten annorlunda. En kostym bestämmer bara att "här kommer vi inte längre" och sen är det det med det. Att bryta samman för några år sedan var när en människa inte orkade mer och gav upp, idag (under finanskrisens dagar) är det när ett möte avslutas. Utveckling åt rätt håll med andra ord. Ut med känslor, in med politik och ekonomi.

Högriskmatch i Ejendals arena

HÖGRISKMATCH!


På fredag är det fritt fram för alla tjuvar i Leksand: stans enda polisbil kommer stå vid Ejendals arena och stans enda polisman kommer punktmarkera en pub i centrala Leksand.

"Det är riktigt att polisbilen kommer stå utanför Ejendals arena hela kvällen, av säkerhetsskäl. Polisman Andersson får inte frestas att ta bilen hem från puben.", säger kommenderingschef Göran Nilsson.

FU

Den här artikeln påminde mig om något roligt: Det finns ett ställe i Dalarna som heter Fu. Det ligger någonstans i närheten av Nusnäs (där de tillverkar dalahästar) och det är alltid lika kul att köra förbi FU-skylten*.

*Eftersom ingen verkade fatta mitt inlägg om återfuktande handkräm tar jag mig friheten att anta att det finns vissa som inte fattar det här med FU heller. Såhär är det: FU är den internationella förkortningen av Fuck You, vilket skulle kunna översättas till dra åt helvete. Eller, om man gillar direktöversättningar, till knulla dig.

Coola Falun

Till alla som någon gång tvivlat på falunungdomarnas coolhet: http://www.dalademokraten.se/Nyheter/Dalarna/Nya-gangbrak-i-Falun/

SStudentseriefinal

Under alla år jag har spelat innebandy så finns det fyra lag som jag verkligen har tyckt mycket om, och som jag har spelat många bra matcher för:
1. Samuelsdals IF
2. IBF Faluns P88*
3. KFUM Falun
4. Stockholm-Skavsta IBF

Under Samuelsdal-tiden var jag bara en liten grabb. Här spelade jag mina allra första seriematcher och vann min första cup - Viking Line Cup. Tillsammans med Markus Olsson och Marcus Carlsson ingick jag i den målfarliga Marcus-kedjan. Ibland klev det in två Marcus på backen också, vilket orsakade ett huvudbry utan dess like för de allra flesta inblandade.

IBF Faluns P88 lag är nog det bästa laget jag spelat med, om man jämför med andra lag i samma åldersgrupp. Vi vann Dalarnas P87-serie flera gånger, vann DM, spelade Mellansvenskan och massa annat. Tillsammans med Samuelsdals P88-lag (och ibland Moras 87or) var vi det bästa 87-laget i Dalarna, och antagligen ett av de bättre i hela Sverige också.

Innan jag började spela med IBF Faluns P88or spelade jag med deras P86-lag, något som jag inte alls trivdes med. När jag sedan blev junior, som den ende spelaren i P88-laget, och inte längre fick spela med mina gamla lagkamrater skulle jag bli tvungen att gå tillbaka till de gamla 86orna. Något som jag inte alls hade lust med. Istället bytte jag förening och började spela med KFUM Falun.

Innan KFUM Falun bytte namn till just KFUM Falun hette man BIK Lugnet (Bulldozers IK Lugnet) och det var ett lag som jag inte alls hade mycket till övers för. Jag antar att det var för att de var en riktigt vass lokalkonkurrent med bra lag, men det kan lika gärna vara för att de klådde oss i semifinalen i mitt allra första DM. Hursomhelst hade jag svurit på att "aldrig spela i BIK Lugnet". På ett sätt kan man ju säga att jag aldrig har gjort det heller, i och med namnbytet, men de orden till trots var mitt föreningsbyte bland de bästa valen jag någonsin gjort.

Att spela innebandy i KFUM Falun var verkligen skitkul. Vi höll oss på en, för mig helt perfekt nivå: Mycket skoj och skitsnack på träningarna men full fart på matcherna. Trots den ganska lama inställningen till att träna hårt (på försäsongsträningarna lockade tränaren med läsk i pris till de som kom etta, två och trea på löpningen, ändå höll sig de flesta hemma och köpte egen läsk...) var vi aldrig chanslösa i seriespelet. Ibland vann vi för att vi sprang skitmycket och sköt in ett gäng bollar och ibland förlorade vi för att vi inte hade något spel alls. Vinst eller förlust var det alltid roligt att spela, och jag har antagligen gjort mitt livs allra bästa matcher i den röd-vita KFUM-tröjan.

Trots att jag just nu spelar i IBF Linköping måste jag säga att Stockholm-Skavsta för tillfället är det enda laget som jag verkligen känner något för, något som verkligen syns om man jämför mina prestationer i respektive lag. Det är absolut inget fel på IBF Linköping; det är ett riktigt roligt och duktigt gäng. Jag tror bara att det är jag som helt har tömt mitt intresse för seriös innebandy. Utöver det är det också himla trist att aldrig veta vilka man spelar mot, och aldrig ha mött lagen förrut. Det blir aldrig de där hatmatcherna som det var uppe i Dalarna.

I alla fall: det jag egentligen tänkte skriva var att Stockholm-Skavsta precis har gått vidare till final i studentserien. På söndag drabbar SS IBF och Incest samman i vad som mycket väl kan komma att bli århundradets studentseriefinal. Rydshallen klockan 1400 eller 1700. Kom och kolla vetja.

*Märk väl att detta var ett gäng år f.Ki. - före Kimmy.

Borlängebor är bovar

Läste i Dala-Demokraten att Eleverna i Tjärna Ängar vill ha större gympasal. Jag vill gärna komma med ett tips här, ifall nu någon som har någonting att säga till om i detta ärendet skulle läsa min blogg: Sno en större gympasal. Dra kniv vetja, det brukar ju funka bra för er borlängebor.

Hur funkar det där med handkräm egentligen?

Om man alltid har haft torra händer, hjälper det då med en återfuktande kräm?

Galna människor genom tiderna

Ibland brukar jag och min vän Mattias diskutera hur dumma och galna folk var förr i tiden. Ni vet som under första världskriget när tyskar och fransmän använde gas vid skyttegravskrigen: man släppte helt enkelt lös gasen på sin egen sida linjen och hoppades att vinden var gynnsam. Totalt från vettet, en enda nyckfull vind och det var ajöss och goodbye med de egna leden. Och senapsgasdöden ska tydligen inte vara att leka med, har jag läst.

Går man längre tillbaka i tiden kan man hitta än mer korkade krigsföringsmetoder. Säkert har alla någon gång setat och småfnissat åt storfilmer som Braveheart eller Sagan om Konungens Återkomst när motsatta sidor bara rusar mot varandra i galet raseri och varenda snubbe i de tio första leden slaktas direkt när trycket från de efterkommande landsfränderna tvingar dem in i spetsiga jävla pålar som motståndarna har rest. Allt detta bara för att en totalt galen härförare sitter längst bak i säkerhet, uppflugen på ett stabilt riddjur och vrålar för full hals: CHARGE! Skvatt galet.

Det som är så roligt är att människorna på den tiden inte fattade bättre. Tillexempel tror jag inte att någon frisk människa idag skulle boka in en resa över atlanten i tvåhundratusen kubikmeter vätgas eller åka ner i Falu Gruva med ena foten på en tunna, andra foten ute i friska luften, verktyg i ena handen, klamra sig fast med andra handen, fackla i munnen och hoppa av i farten med risk att missa avsatsen och dö falla ner och krossas-döden.

Men tänker man efter lite kommer man på andra tankar. Man var egentligen inte dummare då än idag. Tunna och flygande vätgasbomb var det allra senaste på den tiden. Klart folk lyssnade om Polhem sa åt dem att "Hoppa i galen tunna ni. Det är så säkert som det kan bli". Samma sak gäller än idag: "Ny studie: Mobiltelefoner inte farliga", skriver Expressen, och tjugo år senare dör vi alla i hjärntumör och "ha ha ha" skrattar man. "Vilka jävla idioter" säger man. Och visst är vi det, men inte förns om hundra år.