På tal om träningskläder alltså:
En kul händelse från förra lördagen var när jag och min gode vän Jesper C var inne på Stadium och tittade på en träningströja åt honom, och när vi hittade en bra och billig modell var rörande överens om att den enda tänkbara färgen på en sådan tröja är Rockygrå.
Jag tror att mina träningskläder förökar sig, det verkar bara bli fler par shorts, fler skor, fler tröjor och fler par svettiga överdragsdresser för varje dag som går. Hittills har jag, så att säga, växt ur två väskor - varav en verkligen är gigantiskt stor.
Eller, för att säga som det är så har jag av egen fri vilja bytt träningsväska två gånger. Dock; när jag har packat över alla essentials till min nya väska upptäcker jag alltid att den gamla fortfarande är full. Det är liksom gamla tröjor, shorts och skor som ligger kvar där. Jag tror inte ens att de själva riktigt vet varifrån de kommer. Själv så har jag ingen aning.
Nu sitter jag alltså här, i en lägenhet som sakta fylls med träningskläder av okänt ursprung. En garderom är full, golvet i "hallen" är belamrat och tvättkorgen kollapsar snart under sin egen tyngd. Och för er som tycker att detta låter som ett i-landsproblem: utöver alla väskor har jag dessutom en ryggsäck full med innebandygrejer (långa strumpor med hål i tån, uppvärmningströja, inneskor och StockholmSkavstas - av Bravida sponsrade - matchställ). Just det.
Jakob myntade ett nytt uttryck på exjobbet idag. När han fick se min kaffiga, vita Bamse-mugg sa han: "Oj vad fläckig din kopp är, bäst du sköljer ur den". Sen sa han: "Akta dig så du inte får företagskopp".
Alltså: företagskopp är när en kopp är obotligt ingrodd med kaffe. Jag har tagit hem min Bamse nu - ALDRIG att den ska bli företagskopp!
På Hemköp i Ryd i dag stod jag bakom en störande person. Killen köpte två mörka chokladkakor med 70 % kakao och fyra rödgula äpplen. När kassörskan annonserade "40 kronor tack" så blev han helt perplex. Efter ett tag frågade han: "Vad kostar chokladkakorna?", som om han inte kunde acceptera priset (i mitt huve är 40 kronor för choklad plus äpplen ungefär precis vad jag tror att det kostar). Kassörskan svarade att hon inte kunde se vad de kostade om han inte tog ur kortet och avbröt köpet. Då gjorde han det... När han sedan fick reda på att chokladkakorna kostade 32 kronor sa han bara "jaha", satte i kortet igen och betalade.
Alltså... Även om han misstänkte att kassörskan hade slagit in fel pris så säger ju varenda gram hjärna i en normal manskropp att felet högst är två-tre kronor. Och vad spelar det för roll? Tre kronor? Herre gud... Så jävla störande. Dessutom hade han med sig en gammal plastpåse hemifrån att packa varorna i. Come on, liksom!
Jag har hört att vissa tycker att rätt skall vara rätt, men rätt är rätt jävla dumt i huvudet i det här fallet.
Vad vidare är så satt jag och min gode vän Jesper C bredvid ett helt gäng störande personer på HG (studentpub) idag när vi var där och käkade. Mat och dryck är bra och kostar nästan inget, personalen jobbar typ gratis och stället ligger mitt i Ryd. Detta är dock inte tillräckligt för vissa, speciellt då inte för denna grupp flickor (plus grabb), troligtvis hemmahörande på ett mycket tveksamt högskoleprogram. Efter att de setat och väntat på mat i ungefär tjugo minuter fick killen in sin mat. Då började en upprorisk stämning sprida sig i gruppen.
Tjejerna var verkligen vansinniga över den dåliga servicen. Kommentarer som "Det här är bland det sämsta jag varit med om" och "Det här är FAKTISKT en restaurang" förekom frekvent. Efter att ha lyssnat på ungefär en kvarts outtröttligt tjatter om HG:s urusla service tröttnade jag och Jesper C och gick hem. Om ni tycker att det var svagt av oss så måste jag tillägga att de dessförinnan ivrigt hade diskuterat träning. Nån tyckte att hon hade gått upp i vikt och alla andra försökte överrösta varandra med "jag förstår att du menar jämfört med hur du var förrut" och "men du är verkligen inte tjock!". Sen var det nån som tränade men"verkligen inte ville få stora muskler" och så vidare...
Jag och Jesper pratade om robotar. Lite högre nivå liksom...
Jag tycker det är skönt att folk blir allt mer otränade och ur form, det får mig att - vid jämförelse - se allt bättre ut för varje dag som går. Och detta utan att jag behöver göra någonting annat än att hålla mig på en jämn nivå.
Som George säger i ett avsnitt av Seinfeld: "I wish there were pigmen. You get a few of these pigmen walking around and suddenly I'm looking a whole lot better. Then if somebody wants to fix me up at least they could say, 'Hey at least he's no pig-man!' "
Här kommer en länk till youtube-klippet (som inte kunde läggas in direkt här i bloggen eftersom nån idiot har stängt av inbäddningsfunktionen på just det klippet): LÄNK!
Testade ett nytt gym idag igen. Är lite ute efter ett nytt ställe att träna, nu när jag "jobbar" på andra sidan staden. Som det ser ut nu så kommer jag att köra på det stället jag provade idag.
Förra veckan provade jag World Class på stan. Det var väl okej, men det kändes som om det var rätt dryg stämning där (a.k.a. massa skolkande ungar som tränar i linne och står och speglar sig i miljoner minuter inne i omklädningsrummet).
Gymmet jag testade idag var bra, det blir nog där jag kommer att köra. Det finns dock minst två nackdelar med det här gymmet:
1. Jättemånga skämttränare (som bara går runt och drar lite och ser ut som idioter).
2. Väldigt trångt inne bland maskinerna (på grund av alla skämttränare).
Idag var det en familj (skulle jag tro) om två tjejer i tonåren och en pappa som var där. Klassiska skämttränare! Flickorna gick runt och satt lite på olika maskiner medan farsan stod och svingade upp för tunga vikter i bicepscurls. Jag vill verkligen inte vara den killen som anklagar folk för att vara överviktiga, men jag tror inte att någon av dem någonsin kommer att nå sin målvikt. Detta särskilt som jag såg alla tre sitta inne på pizzerian här nere i Ryds centrum, nu när jag hoppade av bussen där för att handla på vägen hem. Ibland undrar jag hur svårt det egentligen skall vara att få ihop viktekvationen; gör du inte av med mer energi än du stoppar i dig så är det lätt hänt att du går upp i vikt.
En annan rolig grej var när jag skulle duscha efteråt. Omklädningsrummen är jättestora med typ tusen brandgula skåp. Ungefär lika stort är duschrummet (eller tvättrummet som det heter där). Men det är ju inte det som är det roliga... Det som är det roliga är att i omklädningsrummet finns typ femton-tjugo gubbar som bara springer runt där, utan kläder men med stora magar. Eller, det är ju egentligen inte heller speciellt kul, men här kommer det: jag såg inte skymten av nyss nämnda gubbar inne på gymmet. Min slutsats måste därför bli att de helt sonika kommer dit efter jobbet enbart med avsikten att väga sig på (den gigantiska) vågen och duscha och basta och gå runt spritt språngande.
Eller, jag tycker i alla fall att det är kul...
Jag håller på att tappa smaken. Har jag skrivit om det någon gång? Så är det i alla fall. Ibland när jag dricker läsk känner jag bara bubblorna kittla till litegrann, inget mer. Smaklökarna reagerar liksom inte. Jag tar alltid min glass vanilj och utan topping och jag har på senare år börjat äta massa grejer som jag aldrig tidigare har gillat.
Och läs nu noga på: detta är inget påhitt, det går i familjen. Min pappa är likadan, fast värre. Han äter alltid mackor helt utan smör och ibland går det flera veckor utan att han äter annat än ris, tonfisk och kalkon. Och en gång när vi var på semester så åt han havregryn och vatten till frukost - kallt, utan att koka till gröt och utan tillbehör. Det gör du inte med smaken i behåll.
När jag var liten tyckte jag att Kopparbergs 2,25-cider smakade nästan bara alkohol, idag dricker jag vilken öl som helst. Öl som öl tycker jag, men har samtidigt läst att det verkligen inte är så. Farsan dricker nästan bara tioplus-öl, jag antar att allt annat är som vatten för honom.
Och det är därför jag äter så mycket smör nu. Jag förbereder för en smörlös ålderdom.
Sagt i SVT:s sportpanel nu på morgonen: "Nu börjar de svenska skidskyttarna komma igång!" .Jag låg i sängen och tänkte såhär: Ja, tacka fan för det... Hur många tävlingar har det varit den här säsongen? 40?
Det är ju omöjligt att komma undan skidskytte, skiten är verkligen på TV jämt.
Jag avskyr folk som, medvetet eller omedvetet, gömmer sig från mig rent informationsmässigt. Med det menar jag till exempel folk som inte finns på Eniro eller Hitta.se, folk som gömmer sin profil på Facebook eller levererar anonyma kommentarer på bloggar eller nyhetssidor. Maken till löjlighet liksom, varför kan de inte stå för vilka de är är?
Men när jag idag gick och förgrymmade mig över alla dessa gömmare så kom jag fram till att det inte bara är positivt att när som helst kunna ta reda på allt om vem som helst. Förstå hur många romantiska filmer vi hade gått miste om ifall Facebook funnits redan från början. Många har träffat en partner över internet, men tänk också hur många som inte har träffat sin magiskt romantiska slumppartner bara för att de redan är i ett cyberförhållande. Tänk om det är så att det bara finns en människa för var och en annan människa, hur fel blir det då inte när Facebook hetsar in alla i korttidsförhållanden och blockerar ödet? Jag är lite orolig över det här faktiskt.
Och varför vill MS Word alltid stava internet med ett versalt i?
Igår när jag var ute och gick så kom jag ihåg den gamla avslutningssången som vi sjöng efter varje avslutad skoldag i ettan och tvåan. När klockan började närma sig fjorton satte vi oss i ring och klappade händerna och sjöng. Såhär var texten:
Nu är det slut för idag (klapp klapp)
Tack och adjö för idag (klapp klapp)
Tänk så mycket vi gjort
Tänk vad tiden gått fort
Men nu är det slut för idag (klapp klapp)
En annan grej som jag aldrig kommer att glömma från den tiden är när vi fick lära oss skillnaden på lingon- och blåbärsris: "lingonrisets blad är glansiga och har en litet plastig yta medan blåbärsriset har matta blad". Och så skickades två ris runt i ringen så vi fick se själva.
Precis nu tänkte jag att det måste ha varit jobbigt för vår lärare att sitta ner på golvet varje dag (det blir ju så när man blir gammal), men när jag tänker efter lite så tror jag att hon satt på en liten snurrpall. Det fanns en eller två snurrpallar i varje klassrum, beroende på hur många lärare klassen hade. Under lektionstid så åkte lärarna runt på de där pallarna och hjälpte oss med tal och skrivstil. För oss elever var det förbjudet att åka på pallarna men ibland när läraren inte var där gjorde vi det i alla fall. Det var kul!
På dagis satt vi också i ring på golvet och sjöng varje dag. Där hade vi bestämda platser i ringen, fröknarna hade klistrat lappar på golvet på vilka våra namn stod skrivna. Vi hade också ett lekrum, mitt emellan de olika avdelningarna. Inne i lekrummet fanns en konstig kub inbyggd i väggen och en massa kuddar som vi kunde slänga runt och bygga saker med, men vi fick inte vara där inne utan att fråga först. I ett annat rum fanns en bok om en råtta som kunde trolla. På en sida trollade han fram en sportbil och han fick alltid pannkakor till mat för det var det han gillade bäst.
