BROTTSPLATS DALARNA

Falu Kuriren har en ganska spännande avdelning på sin hemsida som kallas Brottsplats Dalarna. På sidan skriver de om de många allvarliga brott som dagligen begås i Falun med omnejd. Min vän Jerk tipsade mig idag om att ett särskilt allvarligt brott har begåtts:
http://www.dt.se/brottsplats/article356769.ece

Om hur svårt det är för mig att köpa byxor och om hur svårt det alltid har varit för mig att köpa kl

Av de åtta par byxor som jag idag använder har jag bara shoppat två par själv, resten har Ida varit med och valt ut. Jag tycker att just byxor är så jävla dryga att köpa eftersom det ofta är svårt att se skillnad på dam- och herrmodeller. När jag provar byxor så gör jag bara det i affärer med en tydligt avskild herravdelning.

Det skulle vara rätt pinsamt om man inte fick på sig byxorna och kallade på expediten:
-Har ni dessa i större storlek? De är lite tajta kring låren.
-Det är för att det är en dambyxa.

Något annat som är stört svårt att köpa är vinterjackor. Inte så mycket för att det är svårt att se skillnad på dam- och herrmodell utan för att alla jackor antingen är för fula, för vanliga eller för dyra. Jag har inte haft en ordentlig vinterjacka på flera år nu, men i år har jag faktiskt tänkt göra ett seriöst försök. Vi får se hur det kommer gå.

I övrigt kan jag numera handla alla klädesplagg själv. Det var lite knepigare när man var yngre. När jag var riktigt liten köpte mamma naturligtvis alla mina kläder, jag behövde inte ens vara med.

Ingen blir fet i sin egen hemstad

Att jag gått upp mycket i vikt sedan jag flyttade hit ner till Linköping, det är jag helt medveten om. Dock visste jag inte riktigt hur illa det var förns i somras då jag hittade mina gamla mönstringspapper hemma i Falun. I slutet av trean på gymnasiet vägde jag 74 kilo. 74 kilo! Jag kan inte ha varit mer än senor och ben...

Nypremiär

Det ryktas att Kimmy Dalbjer inte vill att jag ska fortsätta skriva blogg, så just därför tänker jag fortsätta. Om bara några dagar är det nypremiär. Håll ut!

-_- ^_^ *_* ~_~ ¤_¤ o_O =_=

Jag har typ inget i huvudet. Orkar inte skriva något. I söndags var jag och jobbade på Cloetta Center. Vi la golv över hela isen. Det var jobbigt. Igår hann jag inte gå på träningen. Det var trist. Klart slut!

Om innebandyns prylhets, del 2

Som tidigare utlovat kommer här ett inlägg om överpriserna på innebandyklubbor.

Avocados mognar fortare om de ligger bredvid ett äpple

Kom precis hem från Hemköp i Ryd. Jag ska vara ensam hemma i helgen (Mattis ska till Falun och Jesper till Karlstad) så det gällde att förbereda ordentligt. När jag väl var klar hade jag handlat som en hel kvinna, eller i alla fall som en 20-årig tjej som bara köper nyttiga grejer men ändå kommer ut med 500g choklad. Myspys.

Den kvinnliga handlingslistan:
En och en halv liter lättmjölk
En gurka
Två apelsiner
Tre bananer
En God Morgon-juice, Apelsin Passionsfrukt och Kaktusfikon (+järn & folsyror)
Två Marabou-kakor

Det enda som jag inte fick med mig var två avocados (som jag hade känt på i en kvart och sedan besviket konstaterat att "ingen var mogen men jag tar ändå två").

FY FAN VAD ÄCKLIGT!!!!

Lika bra att flytta till Nordpolen direkt.

Raw vs Godar (And the winner, by T.K.O, is...)

Som jag skrev i går kväll var mitt nya blad inte något vidare. Man kan sammanfatta bladets uselhet i fyra punkter:

1. Det usla bladet (Godar) är nästan på pricken likt det bra bladet (Raw). Skillnaden mellan de två är alltså att Godar är totalt jävla värdelöst medan Raw är ett av de bästa bladen jag någonsin spelat med*.

2. Skålningen på bladet är totalt meningslös. Det är ungefär som att hoppa tillbaka till barnsben och spela med ett helt platt blad.

3. Jämför man Godar och Raw så är de, trots den utseendemässiga likheten, som natt och dag sett till vikten. Om Raw är att få en mört på metspö så är Godar som en haj på pimpelspö - aptungt.

4. Fatpipes löfte om att "alla våra blad passar på alla våra klubbor" är totalt jävla bullshit. Jag har inte sett ett blad sitta så löst sedan Pontus drog fast ett blad i skruvhål han själv hade gjort - med en skruvmejsel.

Jag var alltså så illa tvungen att köpa en ny innebandyklubba, och gjorde det idag: en Fatpipe Raw 29. 500 kronor fick jag betala, vilket var min maxgräns. Att det finns klubbor som kostar mer än tusen spänn är fan helt sjukt. Att det sedan finns människor som är villiga att betala det helt sjuka priset är stört sjukt.

Detta inlägget var egentligen tänkt att handla om just överpriserna på innebandyklubbor, men jag känner att det är lite för sent för ett så argt inlägg just nu. Det får vänta tills imorgon.


*Tillåt mig att vara lite innebandynördig och länka till det absolut bästa bladet någonsin: Evo 2. Samtidigt vill jag också påpeka att Evo2s storhet inte har någonting med den påstådda "zorro-lämpligheten" att göra. Zorrofinter är för fjantar.

Elvis är landets fulaste serie

Ibland säger en bild mer än tusen ord:


Det tog mig en minut att rita en "perfekt" Elvis i Paint.

Gissa om mitt nya blad var bra...

Svaret är NEJ.

Om min överdrivna tro på min egen morgonpigghet

Det är alldeles precis nyss som jag har slutat ha linser dagligen. Dels därför att jag inte längre får, men också för att jag inte tycker att det spelar så stor roll längre. När man kommer upp lite i ålder, som jag nu tycker att jag har gjort, spelar det helt enkelt inte någon roll om man är ful ibland. I och för sig känns det fel att beskriva mitt glasögonutseende som fult - inte ens glasögon kan sabba my good looks - men jag hoppas att det likväl framgår vad jag menar.

Hur som helst var det inte glasögonen i sig som det här inlägget skulle handla om, utan hur besviken jag på senare tid har blivit på mig själv. Jag har alltid varit helt och fullt övertygad om att det har varit linserna som förstört min morgonrutin. Att det har varit linsernas fel då jag varit seg ur sängen eller kommit försent till skolan. Jag har alltid tänkt att "om jag inte hade linserna skulle jag gå upp en kvart innan jag börjar och bara dra iväg".

Det har alltså visat sig vara ett fullkomligt felaktigt antagande från min sida, jag är inte ett dugg snabbare på morgonen när jag struntar i linserna. Varesig det är en linsdag eller inte så är jag alltid lika stressad: lyssna på radio, gå på toa, äta frukost, koka te, kolla schemat, borsta tänderna och gå.

Märk väl att jag inte gör något av följande på morgonen:
Duschar
Väljer kläder
Fixar håret
Läser morgontidningen
Och ändå måste jag gå upp kvart i sju om jag ska vara i skolan 0815. Kan ni fatta det? Kvart! I! Sju! Och jag som trodde det var linserna...

Hit med pengarna nu

Vill bara påminna dig, Jocke, och dig, Ala, om att ni är skyldiga mig pengar. Jocke: 100 kronor. Ala: 200 kronor.

Lägg tidningen i påsen!

När jag bodde i Falun så hade vi en ganska sur tant till granne. Hon brukade hänga ut en påse på sin ytterdörr varje kväll. På påsen satt en lapp med en uppmaning till det morgonpigga tidningsbudet: "Lägg tidningen i påsen!"

Övriga i trapphuset tyckte att det var ganska roligt att riva ner den sura granntantens påse så den låg oftast på golvet när tidningsbudet kom. Dock måste arrangemanget ha funkat ganska bra, för påsen hängde där varje dag i ungefär två år.

I somras måste dock något ha gått snett. Fruktansvärt snett. Jag kan tänka mig att det var en sommarjobbare som vägrade ställa upp på granntantens fjanteri, eller möjligtvis bara samma gamle tidningsgosse som helt enkelt lackade ur efter två år. När jag kom hem en kväll såg det nämligen ut såhär på dörren mittemot våran. Påsen med lapp kompletteras effektivt av en större lapp och två tejpremsor över brevinkastet.

Klicka på bilden eller på ovanstående såhär eller här för att förstora bilden.

För att inte hänga ut den sura granntanten för mycket har jag tagit bort hennes namn från bilden. Jag är liksom inte den som mobbas.

Helt jävla sjuk

Nu är jag allvarligt trött på att vara sjuk. Jag borde verkligen vara frisk vid det här laget. Två veckors förkylning är fan unheard of. Speciellt för mig, jag brukar aldrig vara sjuk mer än i tre-fyra dagar. Två alvedon innan sängen har alltid jagat iväg bacillerna.

Under dessa två veckor har jag ätit mer än ett paket alvedon, helt utan resultat. Jag har dessutom druckit asmycket c-vitamin, käkat apelsiner, sprayat nässpray och smörjt in mig med Vicks VapoRub - allt till ingen nytta. Det är snarare så att jag blir värre för var dag som går.

I morse vaknade jag till exempel upp med ögonen så fulla av sovsten (sånt där gult skit) att jag knappt kunde slå upp dem. Hela dagen i dag har jag gått runt och sett ut som en grinolle, helt jävla röd i ögonen. Inte mer än rätt i och för sig, jag är rätt jävla grinig just nu (som ni kanske märker på antalet svordomar här i inlägget).

Det är dags att ställa ett ultimatum här, till min egen kropp: På måndag spelar jag innebandy, no matter what.

Allt jag ville var att spela lite innebandy...

Igår kväll när jag låg i sängen och skulle somna så kunde jag inte sluta tänka på min innebandyklubba. Som jag skrev förra veckan så har jag varit tvungen att skaffa ett nytt blad till den. Tyvärr hittade jag inte riktigt samma typ av blad som jag hade innan, utan fick nöja mig med en äldre modell*. Jag har ännu inte spelat med det nya bladet, men i huvudet känns det helt fel. Det känns som om det kommer vara för tungt och för lite skålat. Dessutom har jag en underlig känsla av att skaftet kommer gå av när jag spelar med det nya bladet påsatt.

På grund av dessa konstiga tankar kunde jag inte få någon ro i kroppen. Jag gick upprepade gånger upp ur sängen och kände på klubban och intalade mig själv att den kändes hur bra som helst. Efter detta kändes det bra ett litet tag men sedan började jag åter vrida på mig i sängen. Jag blev helt galen på mig själv, men vetskapen om att jag skulle få testa klubban på träningen idag lugnade ner mig så pass att jag till slut kunde somna.

Mitt nya, tunga blad. Godar heter det.
Idag kom jag dock inte längre än halvvägs upp till träningen innan jag återigen blev helt galen: Min hals började göra ont. Igen. Det tog ungefär fem minuter innan jag fattade beslutet att åka tillbaka hem, eftersom jag verkligen ville träna idag. Jag fattar inte vad det är för äcklig jävla sjukdom jag har åkt på. Alltid när jag tror att den är försvunnen dyker den upp igen, när man som minst anar det.

Väl hemma i Ryd igen så lugnade jag mina heta känslor med ett hett bad och Stieg Larssons Luftslottet som sprängdes. Jag kände mig som en ny människa när jag klev upp ur badet. Just då, som en blixt från klar himmel, blev jag helt galen igen.

Jag hade precis, mycket försiktigt, tagit ner en handduk som hängde på torkställningen ovanför badkaret och vikt upp torkställningen så att den skulle vara ur vägen när jag stod upp i karet. Tyvärr hade jag inte fällt upp ställningen speciellt bra, för när jag vände mig om efter att ha hängt upp handduken på en krok så kom den farande rätt på näsan på mig. Jag stod där i badkaret, med blodet droppande ur båda näsborrarna, och räknade uppåt mycket sakta. När jag kom till tio klev jag direkt ur badet, gick in till TVn och åt upp en hel chokladkaka.

Nu ska jag gå och lägga mig, och jag antar att det kommer bli ett helvete att somna nu när jag vet att jag inte kommer att få testa klubban förns tidigast på söndag. Vad ska jag nu intala mig för att kunna somna liksom? Jag känner att en karta sömnpiller verkligen skulle sitta fint just nu.


*Vid inköpet av detta blad blev jag också galen. Hur fan kan ett mer än fem år gammalt blad kosta 180 kronor?

Avtagande kvalitet

Jag känner verkligen att min bloggkarriär är på nedåtgående. I stort sett allt jag skriver känns helt fel och dåligt. Även fast jag vet precis vad jag vill ha sagt har jag svårt att få ner det, och när det väl kommer så blir det bara i en enda röra. Den här bloggens dagar kan mycket väl vara räknade om jag inte hittar tillbaka till skrivandet.

29ans pizzeria

29an, som egentligen heter American Pizza Place ligger längst ner i Svärdsjöbacken i Falun. Stället kallas dock 29an eftersom de i början pizzor för 29 kronor per styck.

När 29an öppnade fokuserade de på att servera tjockbottnade pizzor, vilket då var det absolut senaste i Falun, men det har med tiden dött ut. Jag tror att de fortfarande har s.k. amerikanska pizzor på menyn, men det är aldrig någon som beställer något sådant. Istället kan de idag stoltsera med Faluns absolut bästa kebab, medelmåttiga tunnpizzor och en okej kycklingkebab.

Ungefär ett år efter att 29an hade slagit upp portarna höjde man pizzapriset till 33 kronor, något som verkligen rörde upp ilskna känslor på Britsarvets högstadieskola: "Alltså, hur ofta har man 33 kronor på sig? Det är mycket oftare man har 29 kronor på sig. Jag fattar inte hur de kan vara så dumma." En kort tid senare brann stället ned och nu en pizza mycket mer än 33 kronor.

När 29an öppnade igen var det rejält uppfräshat, försäkringspengarna hade verkligen kommit väl till pass. Förutom en platt-tv hade de snyggat till toaletten rejält, målat alla väggarna fräsht vita och satt upp lite mysiga tavlor. Innan branden hade utsmyckningen bestått av sönderslagna CD-skivor som satt upplimmade på väggarna.

Idag kallar vi oftast 29an för Slummen. Detta på grund av det skabbiga skick som lokalen var i innan branden, samt det lite dåliga ryktet som pizzerian har. Dels sägs det såklart att branden inte var någon olyckshändelse, men det finns en hel del annat som berättas om 29an. Till exempel har säkert de flesta falubor hört talas om ägarens vilda sexnatt på bakbordet...

Hur som helst så kan jag rekommendera American Pizza Place till alla som någon gång ska till Falun. Jag har ätit där fruktansvärt många gånger och det har alltid varit bra service och god mat. Och som sagt: Faluns i särklass bästa kebab.

Skitrummet

I vår nya lägenhet finns det tre sovrum och ett vardagsrum. Ett av sovrummen har en egen hall med tillhörande toalett och ytterdörr, ett annat har balkong och det tredje har ingenting. Det tredje rummet kallar vi för Skitrummet. Förutom att det inte har direkt tillgång till vare sig toalett, hall eller balkong så är det absolut minst. Det ligger dessutom sämst till, mitt i lägenheten och vägg-i-vägg med vardagsrummet.

Striden om att slippa Skitrummet var så intensiv att vi träffades på neutral mark, 29ans pizzeria i Falun*, för att lotta ut rummen. Jag hade gjort tre lotter med siffrorna 1-3 på, av vilka Mattis och Jesper fick välja en var. I händelse av att de kunde se vilket nummer lapparna hade avslöjade jag först efter dragningen vilket rum som var vilket nummer, varpå lapparna öppnades och avslöjade utgången: Mattis fick Skitrummet.

Eftersom alla hade varit så oroliga över att få skitrummet hade vi diskuterat lite kring vilka andra fördelar skitrumsinnehavaren skulle få. Jesper hade setat länge och räknat på någon slags hyresfördelning och Mattis föreslog att den olycklige skulle slippa undan städning. Till slut bestämdes dock att vi skulle köra med rumbyten, så att alla skulle få sin beskärda del av Skitrummet. Mattis bor där nu, i april blir det jag och runt julen 2009 blir det Jespers tur att flytta in i skiten.

*Här tänkte jag skriva lite om 29an, men det får bli ett helt eget inlägg istället.

Min gode vän Jesper C och de onödiga inköpen

Om det är någon som vill komma i kontakt med de onödiga inköpens mästare så kan jag arrangera ett möte. Han heter nämligen Jesper C och bor i samma lägenhet som mig.

Till att börja med har han precis beställt, och fått hem, ett laminatgolv som han håller på att lägga inne på sitt rum. Nu kanske ni tänker att "det är väl inte så onödigt", men räkna då in att Jesper bara ska bo i rummet i ca sex månader till*, att det redan ligger ett snyggt golv inne på hans rum och att vi inte kommer bo i den här lägenheten i mer än max tre år till.

Han har också precis köpt en säng så stor att han knappt får in den på sitt rum. Vad värre är att när vi, om ungefär ett och ett halvt år, byter rum för andra gången kommer han inte att få plats med mer än sängen i det rummet han då kommer få. Men den är snygg, den nya sängen. Det är den verkligen.

Betänk nu att ovanstående två exempel är från den senaste veckan. Om jag så skulle sitta hela natten så skulle listan över min gode vän Jesper Cs onödiga inköp aldrig bli fulländad. Jag måste dock ta tillfället i akt och skriva om ett av de allra onödigaste inköpen:

Inför sommaren 2008 hade Jesper bestämt sig för att spela mer golf än någonsin tidigare. Han var dock inte helt nöjd med sitt spel, och tänkte prova något nytt


*Vi har ett rullande rum-schema. Detta på grund av att det finns ett skitrum som ingen vill bo i. Just nu har Mattis skitrummet, och därefter står jag på tur.

Inte kan väl farmors små pojkar ha storlek XL på kalsonger?

Jag har haft storlek XL på kalsonger ungefär hur länge som helst. Trots det ger min farmor mig ett par för små kalsonger från Jack & Jones varje jul, med motiveringen att "den unge mannen i butiken sa att medium absolut skulle passa till mina pojkar". Det har vid det här laget blivit en fin tradition att sitta framför Karl-Bertil Jonsson och töja ut kalsonger. Undrar vilken färg jag kommer att få i år.

Usel som uselhet

Nu har det hänt, det som ingen trodde var möjligt men som alla ändå förväntade sig: Falu Kuriren har blivit ännu sämre. Mitt i all uselhet har man nämligen beslutat sig för att anlita landets till utseendet äldsta student som bloggare. Inget ont om att se ut som 40 när man är 27, men det känns på något sätt fel att kalla en fyrtioårings blogg för Studentbloggen.

Jag har absolut ingenting emot ovan nämnda 40-åring, förutom att hennes blogg inte alls är vad jag förväntar mig av en studentblogg. Kanske är det så att jag är avundsjuk. Kanske önskar jag att det var Marcus Gehlin som skrev blogg på Falu Kuriren, det får man tro som man vill. Faktum kvarstår dock: Jag ser inte ut att vara en dag äldre än 21.

Vår trasiga Padda

Sedan ett gäng år tillbaka har min familj haft en blå Toyota Corolla, vilken på senare år fått namnet Paddmobilen (ibland Padmobilen eller bara Paddan). Att vi kallar den Paddan beror dels på att den är rund och go som en padda, men också för att den numer är så paddig (dålig).

Jag och Paddan, 14/4 - 2006.
Egentligen är hon en bra bil, Paddan. Den har goda vägegenskaper, är bensinsnål och går nästan aldrig sönder. Dessvärre har Paddan under åren dragit på sig en del arbetsskador, de flesta sedan min bror började övningsköra (och sedemera fick körkort), och är i nuläget en spillra av sitt forna jag.

Av någon anledning verkar Pontus ha fokuserat sin destruktiva kraft på Paddans baklucka. Vissa skador, som den avtrampade öppningsspaken under förarstolen, är oreparerbara medan andra går att laga med tejp. Ser ni en blå Toyota Corolla med en lång remsa vit hockeytejp på bakluckan är det troligen Paddan.

Att ovan nämnda tejpremsa sitter där beror på att Pontus drog sönder själva handtaget till bagageluckan. Han skulle åt något i bagageluckan och mamma var helt säker på att hon hade öppnat luckan med spaken innifrån. "Den är inte öppen.", säger Pontus. Mamma insisterar dock på att "den ÄR öppen!", varpå Pontus drar i ordentligt och bakluckan går sönder. Då gav mamma med sig, den var inte öppen.