Om min överdrivna tro på min egen morgonpigghet

Det är alldeles precis nyss som jag har slutat ha linser dagligen. Dels därför att jag inte längre får, men också för att jag inte tycker att det spelar så stor roll längre. När man kommer upp lite i ålder, som jag nu tycker att jag har gjort, spelar det helt enkelt inte någon roll om man är ful ibland. I och för sig känns det fel att beskriva mitt glasögonutseende som fult - inte ens glasögon kan sabba my good looks - men jag hoppas att det likväl framgår vad jag menar.

Hur som helst var det inte glasögonen i sig som det här inlägget skulle handla om, utan hur besviken jag på senare tid har blivit på mig själv. Jag har alltid varit helt och fullt övertygad om att det har varit linserna som förstört min morgonrutin. Att det har varit linsernas fel då jag varit seg ur sängen eller kommit försent till skolan. Jag har alltid tänkt att "om jag inte hade linserna skulle jag gå upp en kvart innan jag börjar och bara dra iväg".

Det har alltså visat sig vara ett fullkomligt felaktigt antagande från min sida, jag är inte ett dugg snabbare på morgonen när jag struntar i linserna. Varesig det är en linsdag eller inte så är jag alltid lika stressad: lyssna på radio, gå på toa, äta frukost, koka te, kolla schemat, borsta tänderna och gå.

Märk väl att jag inte gör något av följande på morgonen:
Duschar
Väljer kläder
Fixar håret
Läser morgontidningen
Och ändå måste jag gå upp kvart i sju om jag ska vara i skolan 0815. Kan ni fatta det? Kvart! I! Sju! Och jag som trodde det var linserna...