Hej bloggen!
Nu har jag precis kommit hem från en lång vända i vårdsystemet. Eller lång och lång, det tog ungefär tre timmar från början till start. Och i den tiden inkluderas en (gratis) taxiresa mellan Ryds vårdcentral och UniversitetsSjukhuset. Det tycker jag inte är så jävla farligt, med tanke på hur många som klagar på att vården är så långsam i Sverige. Eller så är det bara så att den är långsam i precis alla andra fall, kraftiga stukningar undantagna. Uppe på akutröntgen på US var det en man med unge som fick precis spunk och började skrika åt en sköterska om hur länge de hade fått vänta och att de var tvugna att åka hem för ungen skulle äta och skola och så vidare. Dryg man, tyckte till och med jag som inte blev skriken åt.
Hur som helst så visade det sig att jag inte behöver oroa mig så mycket för foten. Inget skelett var skadat, så det borde läka. Sakta, om än säkert.
När jag satt utanför röntgenrummet och väntade på mina provsvar (sjukt down with the vårdsystem man känner sig när man skriver så; "provsvar") så satt det en äldre dam bredvid mig. När jag tog fram mobiltelefon och bytte låt på Spotify tänkte jag: Nu fattar inte den där tanten vad som sker över huvud taget. Hon har nog alldtig sett en mobiltelefon med touchscreen förr. Hon har nog inte ens en vanlig mobiltelefon. Men precis snart efteråt så ringde hennes mobil. Direkt kände jag mig lite snopen över att jag hade dömt tanten så fort, uppenbarligen låg hon i den tekniska pensionärstätklungan.
Jag hann dock inte mer än att känna ovanstående överraskning innan det slutade ringa, hennes ringsignal avbröts lika plötsligt som den ringt. Och kommande förlopp fick mig återigen att tappa tron på den tekniska kunskapen hos landets äldre generation; hon försökte svara i alla fall. Hon tryckte på en knapp och höll telefonen mot örat. "Hallå", sa hon, men fick naturligtvis inget svar. Hon tryckte på en annan knapp och upprepade hälsningsfrasen i luren. Inget svar. Nyss beskrivna förlopp upprepades sedan tio-femton gånger innan hon slutligen la bort mobilen.
Detta är verkligen inget hån mot tanten i fråga. Jag ville mest bara berätta om hur man ibland kan bli överraskad för att sedan bli avöverraskad strax därpå, och att det kan vara lite kul. Det är ju trots allt ingenting konstigt med att tanten inte kunde hantera mobiltelefonen, det är ju standard!
Ibland är jag lite orolig över att skriva ut observationer av folks beteenden på det här viset, tänk om de läser och blir ledsna. I det här fallet tror jag dock att jag kan vara lugn. Ha ha!
Jag anmälde mig också till donationsregistret idag. Både online och på en såndär lapp i plånkan. Det borde ju alla göra. För att göra det enkelt borde man vara autoanmäld och få avanmäla sig om man inte vill bidra till att rädda liv. Eller nej! Det borde inte ens vara möjligt att avanmäla sig. Det är ju fan rent löjligt att inte vilja donera egentligen. Om man ändå är död, vafan ska man då med organen till? Är det nån kristen grej kanske? Eller är det bara nån idiotgrej?
Vad vidare är: alla hudfärgade kläder som är hudfärgade för att synas mindre (läs typ:BH, stödförband) är sjukt onödigt. Man ser ju att grejen finns där i alla fall. Inget kan vara så hudfärgat att det blir osynligt. Köpte precis ett stödförband till min fot på apoteket. Alla kommer tänka såhär när jag flexar det med mina shorts: "Ha ha. Han har ett förband men vill inte att det skall synas men det syns i alla fall. FAIL!"
Nu kom det in en jävla humla genom fönstret igen... Måste sluta. Hejdå bloggen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar