Jag hatar att vara sjuk på det här viset som jag nu är sjuk på; typ knappt alls! Jag har varit krasslig i två veckor, haft både halsont och snuva, men nu har det (typ) gått över. Nu några dagar har jag bara haft ont i huvudet och i lite leder här och var. Frågan är om det är sjukdomen som sitter kvar eller om det bara är mitt ohälsosamma leverne som känns. På grund av sjukdom har jag inte kunnat träna på två veckor och på grund av alla fester under nolle-p har jag heller inte kunnat bli frisk.
Men nu vill jag verkligen träna. Jag tror jag kan det, fast samtidigt är jag rädd. Det känns ju fortfarande lite konstigt här och var i kroppen, och jag pallar verkligen inte att åka på en sån där ärkesjuka som jag hade tidigare i år (träningsuppehåll i tre (!!!!!) månader). Samtidigt känns det verkligen att två veckor med sjuka och sjukt alkoholintag har tagit knäcken på min tidigare så goda fysik. Jag känner mig helt lös och ful i hullet, sådär som jag var för tre år sedan (när jag åt chips till frukost och brownies till middag). Naturligtvis är det inte så illa, men ändå: jag blir anfådd av att ta trapporna upp hit till skitettan.
Jag vill bara ringa nån och fråga hur fan jag skall göra, men förstår samtidigt hur idiotiskt det är. Ingen annan än jag kan ju känna om det är läge att träna eller inte. Kan ingen bara uppfinna en träningsbarometer ("ät upp en konstig sond och barometern visar din träningsredohet efter bara fem minuter")? Det är vad jag skulle behöva...
Och också: "sjuk" är det fjärde vanligaste nyckelordet i den här bloggen, tätt efter "blä", "Marcus" och "fy fan". Med tanke på att jag skriver i blä som nyckelord i alla inlägg, att Marcus är mitt namn och att fy fan är min favoritsvordom så ger det en ganska bra indikation på hur mycket jag är sjuk, typ ett halvt år per år. Fy fan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar