"Du kan få vara Sverige om jag får vara Lasse Kinch"

När jag och Pontus var små spelade vi rätt mycket hockeyspel ett tag. Medan vi spelade så refererade vi matcherna, varför det förutom det obligatoriska kivet om vem som skulle spela med Finland också alltid bråkades om vem av oss som skulle få vara Lasse Kinch.

Också på fritids spelades det hockeyspel flitigt. Där var det Ryssland som stod för motståndet. Jag kan skjuta ett ganska hårt specialskott, genom att klämma fast pucken mellan en spelare och det egna målet och sen skruva i så hårt som det bara går. När pucken väl far iväg så kan det bli ruskigt hårt. Tyvärr är det lite svårt att sikta, ofta blir det grova missar, men det räcker att träffa målet en gång per match eftersom skotten (nästan) alltid går in. Alla som sett kultfilmen The Mighty Ducks vet vad jag talar om: scenen där Fulton Reed står inne i gränden och matar in puckar i en soptunna så att det dånar i hela kvarteret. "Träffar du mål då?", frågar en imponerad Gordon Bombay. "Vart femte skott", säger Fulton och dänger iväg ännu en projektil. Trots att Fulton aldrig har stått på ett par skridskor får han genast en plats i laget, och en sak ska jag säga er: målvakterna får det jävligt hett om öronen.

Det var rätt mycket hockey när man var yngre. På den tiden då fritidsgården fanns nere på Slättas bystuga var det alltid käbbel om vem som skulle få lira NHL 95 på Sega Mega Drive. Det fanns en bokningslista som man kunde skriva upp sig på, men varje gång man kom in för att spela så skulle de som hade tiden innan "bara spela klart matchen först". En annan höjdare var när Dalarna vann tv-pucken 1996. Det var en jäkla stämning framför tvn nere på fritidsgården då. De har nog aldrig sålt så många Banana Skids, varken förr eller senare.

För övrigt så ångrar jag att jag aldrig började på hockey när jag var liten. Jag tror att jag hade varit jäkligt bra faktiskt. Fast det är klart, innebandy är ju rätt mycket coolare. Eller inte.