Om hur kul det är att se en klocka gå

De som är positiva till skidskytte brukar ofta motivera sin entusiasm med att "det är så himla många spännande moment". Då brukar jag ställa mig frågan: just vad är det som är så himla jävla spännande?

Det hela går alltså ut på att ett gäng andraklassens skidåkare åker runt lite på en snitslad bana. Då och då kommer de till en lång raksträcka där någon har lagt ut en massa mysmattor - ett perfekt läge för att lägga sig och skjuta lite prick på fem svarta prickar. Här gäller det dock att amatörerna (nej, de är inte speciellt bra på skytte heller) koncentrerar sig ordentligt; om de missar ens en enda liten prick så är det helt kört.

Mellan alla dessa vilostationer är det en jävla labyrint av spår, kors och tvärs genom den ukrainska urskogen. Den enda fasta punkten man som tv-tittare har är Christer Ulfbåges malande stämma och de fattigt producerade inforemsorna som rullar i bildens nedkant, det finns absolut ingenting annat som ger någon som helst känsla av att det faktiskt är en tävling det rör sig om. SVT hade lika gärna kunnat visa arkivbilder från sista säsongen av tv-succén Varuhuset, så länge Christer Ulfbåges röst hörs och dumma inforemsor visas i bildens nedkant.

MEN SÅ HELT PLÖTSLIGT kommer den svenska åkaren in på upploppsrakan. En konstig klocka börjar ticka och bredvid visas en annan tid. Christer Ulfbåge blir helt vansinnig: KOMMER DEN NYA TIDEN ATT BLI LÄGRE ÄN DEN GAMLA?! Nej - det blev den visst inte. Men kanske nästa tävling...

Jag tror att det jag stör mig mest på är att mina tv-licenspengar (de jag betalade förrut alltså, när jag hade tv...) går åt till att skicka Christer Ulfbåges tv-team till olika fjärran delar av Sovjetunionen. Och förresten: detsamma gäller för alpina sporter. Det är samma sak där, det enda man kollar på är en jävla klocka som tickar. Men mer om det en annan gång...