Spindlar, knäpp och pissdån

I mitt testamente skall det stå: Den som vill ärva Marcus måste först spendera en morgon i det största sovrummet i fyran på Rydsvägen 364 Cs andra våning.

Det som vanligtvis brukar vara ett spökhus har alltså blivit utbytt mot mitt rum. Det är helt jävla vidrigt att försöka vara här inne på morgonen: precis ovanför sängens huvudände knäpper väggen hela tiden. Det är fruktansvärt irriterande och jag, som vaknar av i stort sett allting, kan omöjligt somna om. Istället ligger jag och försöker i ca tjugo minuter innan jag går upp; skitvresig och helt utan hopp om att det kommer bli en bra dag.

Men mitt försök till snooz i morse slog fan ändå rekord. Helt plötsligt, när jag låg där och försökte ignorera knäppningarna, kände jag att någonting kröp på min hand. Och vet ni vad det var? En spindel! Så jävla äckligt.

Och så blev jag sådär paranoid som man blir när man har haft en spindel inomhus: jag var tvungen att sätta på mig glasögonen och genomsöka hela rummet efter spindelnästet som jag visste skulle finnas någonstans. Lyckligtvis hittade jag inget bo, men det betyder ju inte att det inte finns ett... Och såklart börjar det kännas som om man har svalt en äcklig jävla spindel, och att det kryper överallt på kroppen och att de kommer spinnande ner från taket i sina äckliga jävla trådar. Jag hatar spindlar.

Vid sidan av dessa irritationsmoment är det givetvis också ganska irriterande att man hör grannen pissa och duscha rätt genom väggen. Jobbigt, javisst, men han är i alla fall ingen spindel.