Burgare

När jag gick i låg- och mellanstadiet på Slättaskolan var maten faktiskt ganska bra. Ibland fick vi kebab med riktigt pitabröd och en gång fick vi varm korv och läsk. Lite då och då var det dessutom elevernas vecka, när alla elever fick vara med och rösta om vilken mat som skulle serveras en vecka.

Det gick till på det viset att vi fick rösta fram en fiskrätt, en kötträtt, en korvrätt och så vidare. Och kan ni gissa hur det gick? En dag fick vi hamburgare, en dag fick vi korvburgare och en dag fick vi fiskburgare. Hade det funnits är jag säker på att vi hade fått soppburgare och grötburgare också (även om den så kallade tomtegröten alltid har varit konstigt populär i skolmatsalen).

Jag har aldrig riktigt accepterat varesig korvburgare eller fiskburgare, det är så konstigt att äta dem. När man börjar bita i hamburgerbrödet känns det precis som om det är en hamburgare man skall till att äta. När sedan tänderna kommer ner till fiskpanetten och man känner smaken av torsk i munnen är det en stor besvikelse. Och det är inte bara första tuggan. Varje tugga är som att hoppa ner i en isvak. Det är som tortyr; hjärnan fylls gång på gång av hopp men slits gång på gång kraftigt tillbaka till verkligheten av den mjuka, mjölkvita torsken. Det skulle inte förvåna mig om det serveras fiskburgare på Guantánamo. Varje dag.