Den svenska stubbtraditionen

Det kan mycket väl vara det allra sista arvet vi har kvar från stenåldersmänniskorna, att vi fortfarande tycks älska att leka med stubbar. Jag kan tänka mig hur det såg ut på stenåldern när grottpappan tröttnade på sina bråkiga ungar, gick ut och högg ner ett träd i skogen och sen slapp han ungarna resten av veckan eftersom de var upptagna av stubben. Än idag skickar föräldrar och lärare ut sina barn till lekplatser när de är trötta på dem och än idag finns det stubbar på nästan varje lekplats.

Stubbarna kan stå i en ring så att man kan leka blinkleken, eller helt random så man kan leka inte-nudda-mark, eller på rad så att man kan gå balansgång. Det kvittar egentligen hur de står, stubbar är kul. Jag kommer ihåg när jag själv gick på dagis i Falun. Inte helt oväntat var den populäraste aktiviteten på daghemmet Jungfrun just en stubbe. Det roliga med just den stubben var att man fick hamra in spikar i den. Tyvärr var det inte helt lätt att få i spikarna i den stubben eftersom den redan var så jäkla smockfull med spikar, under en sits med stubben skulle man vara jäkligt nöjd om man fick i tjugo-trettio spikar.

Lille Skutt bor i en stubbe.
Mina barn ska bara få leka med stubbar. I köket ska det inte finnas några stolar, bara stubbar, och istället för tallrikar har vi urholkade stubbar. När de verkligen har varit duktiga belönar jag dem med att dra ut lite spikar ur spikstubben och vid julpysslet ska vi göra såna där söta stubbtomtar. När de fyller år bjuder jag på en riktigt god glass-stubbe. M-m!