Vissa dagar känns det som om alla benen i skelettet håller på att bli till sten. Det är en usel och kall känsla som sprider sig genom hela kroppen, jag känner mig stel och frusen. Ofta beror det också på att jag är just frusen, varför känslan oftast bara infinner sig om morgnarna. I dag gick jag upp klocka sex och körde hem till Big i en iskall Saab. Här är det askallt. Vädret har slagit om till minusgrader och ingen annan än jag är vaken. En snabb uppskattning: 15 plusgrader i köket.
När det är såhär som det är nu, när benen känns som den kallaste granit, är det helt omöjligt att ta på sig ett par jeans. Speciellt otänkbart är det när jeansen har legat i samma kalla rum som en själv och är sådär stela som bara jeans kan vara. Morgnar som i dag är det mjukisbyxor som gäller. I dag borde jag dessutom ha tagit på mig ett par långkalsingar, så kallt är det!
Men nu är det försent för långkalssonger, jag tänker fan inte ta av mig byxorna nu. Då dör jag, fryser ihjäl. När Big går upp kommer han att hitta mig ute i vardagsrummet, helt stel med långkalsongerna nästan uppdragna. På begravningen kommer prästen göra kopplingar till hjältarna Mallory och Irvine: "Han var nästan där, men frös ihjäl..."
Vila i frid.
2 kommentarer:
äntligen har det blivit lite drag i bloggen!
Ha ha, vi får väl se.
Skicka en kommentar