Det har återigen visat sig riktigt att doktorer och andra läkartyper kan ta sina förkylningsråd och stoppa upp dem i nånting. Tre veckors vila hade ingen som helst effekt på min förkylning, istället var det öl och innebandy som botade skiten. Och kanske gjorde Esberitox något (typ gav mig en sockerchock eller liknande).
I alla fall: nu har jag bara lite hosta om nätterna. Om en vecka kommer (läs: KOMMER) jag börja träna igen. Det sa jag i och för sig för fyra veckor sedan också, men den här gången menar jag det lite mer. I morgon är det i alla fall innebandymatch igen. Förhoppningsvis blir det spiken som stänger förkylningskistan för gott.
De två matcher jag har spelat hittills har gått sådär. Det spänstiga löpsteget jag innan jul låg inne med är, kanske inte helt överraskande efter två månaders sjukdom, totalt bortblåst. Första matchen, förra helgen, gick rätt bra. I går gick det skituselt, det andra laget sprang en hel massa (=fail). Men imorgon kommer det nog gå bättre. Matchen börjar 2330, och vem fan orkar springa då? Istället kan jag gå runt och täcka bollen med min nya fettreserv och långsamt planera mina passningar. Soft!
Och idag orkar jag inte alls korra det här inlägget. Och idag känns det som om jag vill skriva ännu slarvigare än vad jag precis har gjort, så ni som tycker det här inlägget är slarvigt: skatta er lyckliga. Nu: tacosrester!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar