Mina absoluta favoritjeans gick sönder idag - igen. På två ställen dessutom. Under de senaste två åren har de blivit lappade och lagade säkert sju-åtta gånger, oftast i skrevet, vid mobilfickan (höger) eller vid blixtlåset. Nu får det snart vara nog tycker jag - och Ida som alltid får laga dem (nu när jag inte har mamma till hands).
Och som om det inte vore nog så är även mina number 2-jeans trasiga. Ibland undrar jag över om det beror på att alla mina jeans är inköpta för ett pris < 400 svenska enkronor. Lika ofta undrar jag över om det beror på att jag är för stor för byxorna. Pontus tror det, han brukar kalla mig för Sprängarn, eftersom jag alltid tar med mig ett sprängt byxpar när vi åker för att hälsa på mamma.
Hur som helst så tror jag att det börjar bli dags för mig att inhandla ett nytt par jeans. Det känns bara så jäkla svårt att slänga ut över tusenlappen på ett par jeans som man inte säkert vet att man kommer tycka om. Lika svårt känns det att gå in på en affär som säljer dessa jeans och ta kontakt med den, allt som oftast, överdryga personalen. Det man vill säga till dem är ju oftast att "Jag vill ha ett par snygga byxor, de ska vara ungefär den exakta motsatsen till vad du har på dig just nu".
Jag är på intet sätt erfaren när det gäller kläder, jag måste ta på mig byxan innan jag ser om den är snygg. Det lättaste är väl att gå in och säga att man vill ha en byxa som ser ungefär ut som den som man redan har på sig, men hur kul känns det? Ungefär som att gå till frissan och "Jag vill bli klippt som jag är nu fast kortare". Tyvärr är det så jag alltid har gjort, men nu skall det bli ändring! Den här gången skall jag köpa ett par nya byxor helt från scratch. Jag ska också klippa mig i en helt ny frisyr. Förhoppningsvis redan denna veckan.
The new me väntar alltså. Om jag hade varit en Pokémon så hade Ash ropat: "Marcus; utvecklas till NYA MARCUS!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar