Om varför värdelösa filmer lyfter svensk bioindustri

2009 var ett riktigt rekordår för svenska biografer. Att detta var mycket tack vare Stieg Larsson-filmerna tycker jag bevisar att det inte är den illegala nedladdningen som är det största hotet mot svensk bio, det är snarare kvaliteten på svensk film (inte för att Millennium-trilogin är speciellt bra, eller ens okej för den delen, men det finns vissa som tror att det är bra filmer).

Den extra publik som filmer likt Män som hatar kvinnor kan locka består inte av nedladdande ungdomar. Jag ser framför mig ett gäng med medelålders tanter, isolerade pensionärer och andra som inte vet någonting om film, men som vill se "den där nya svenska filmen som det pratas så mycket om". För att locka den stora publiken måste filmerna presenteras i ett sammanhang som de äldre känner till, man måste locka fram citat i stil med: "Ja men det är ju den där boken det", "Göta kanal 2? Vad kul! Jag såg ju den där Göta kanal 1 på min 50-års dag" eller "Titanic - var inte det den där båten som sjönk?".

Personligen tycker jag att det är pinsamt att invånarna i Sverige så ivrigt springer och ser svenska filmer på bio. Vem som helst som har någon som helst koll vet ju att det inte kommer vara värt pengarna, speciellt inte om man går på bio i Linköping: 110 kronor för Flickan som lekte med elden=sjukt.

Jag vill bara lite kort berätta om när jag var och såg Avatar på bio i Karlskoga: För det första var det inga som helst problem att få biljett, fastän filmen bara var en dag gången på bio. För det andra kostade det bara 90 pix. För det tredje så började filmen på utsatt tid. Vilken jävla legendbiograf.