...så är det troligen jag. Det finns ett gäng anledningar till varför jag ser larvig ut när jag är ute och springer:
1. Så fort jag hör min egen andning så kan jag inte låta bli att koncentrera mig på att andas rätt, vilket givetvis resulterar i att jag andas fel. Då måste jag koncentrera mig jättehårt på att sluta tänka på andingen så att jag ska komma rätt igen. Denna procedur resulterar lätt i konstiga flås och andra dumma läten.
2. Idag kom jag på att jag spänner ansiktet i ett konstigt leende hela tiden när jag springer. Ett tappert försök att se annorlunda ut resulterade endast i att jag tappade koncentrationen på att springa.
3. Jag måste ha ett skärp utanpå mjukisbyxorna för att jag inte ska tappa dom. Om jag inte har med mig mp3-spelare och nycklar i fickorna så brukar det gå bra utan skärp, men utan mp3-spelaren hör jag min andning hela tiden och så är vi tillbaka på punkt ett.
4. Min kropp producerar stört mycket saliv när jag springer, så jag måste spotta ungefär var tionde meter. Nu när det är lite kyligt ute verkar dessutom samma sak gälla för snor och jag måste snyta mig i tröjan minst tio ggr under en löprunda. Halvfräscht.
Jag kom precis hem från en löprunda under vilken jag trodde jag skulle falla ihop och kräkas ungefär halva vägen. Klart det är skönt efteråt men ni ska fan veta att det är jobbigt att springa fem kilometer, på asfalt, när man väger nittio kilo och inte har tränat seriöst på nästan ett år.
2 kommentarer:
Haha, punkt ett och två gör jag när jag går ensam. Riktigt dumt!
Hahahaha gud vad jag tycker om dig. Eller ja, din blogg men.. :)
Skicka en kommentar