Mina värsta mardrömmar - Top 3

1. I en mycket tidig mardröm drömde jag att ett spöke kom hem till oss när jag, pappa och min lillebror stod och bakade bullar. Spöket såg ut som man kan tänka sig att ett spöke ser ut - inga ben men i övrigt som en människa, vitt och lite genomskinligt och med ett väldigt elakt flin - förutom att det hade rosa hår. Det hade exakt samma frisyr som den där utomjordingen Widget, ni vet han som kunde förvandla sig till vad som helst så länge som han inte hängde upponer. Hur som helst så kunde spöket förvandla människor till spöken och han fövandlade både min lillebror och pappa till spöken. När de skulle förvandla mig så försökte jag springa därifrån men då ramlade jag omkull och var helt hjälplös. Då stod de bara där runt mig och skrattade. Det var hur hemskt som helst. Som tur var vaknade jag alldeles då så jag slapp bli förvandlad till ett spöke.

Widget med spökfrisyren
2. Också tvåan är en tidig mardröm, från tiden då jag vaknade mitt i natten och gick in till mamma och pappa för att sova resten av natten i deras säng. En natt drömde jag att en jättestor anka (typ Kalle Anka fast angry as hell) kom för att ta min kudde. Jag kunde tydligt se den här ankan stå ute i hallen och kika fram runt ett hörn. Det var egentligen inte mer än så, men det kändes så fruktansvärt verkligt. Allt i drömmen såg liksom precis ut som i verkligheten. Jag ville bara skrika men det kom liksom inte ut något ljud ur munnen på mig och jag kunde heller inte röra mig. När jag väl vaknade nästa morgon var min kudde borta men det visade sig att jag bara hade glömt den på mitt rum när jag gick in till mor och far.

3. Ärligt talat så tror jag att jag var lite besatt av mina kuddar när jag var liten, för nästa dröm handlar också om min kudde. Vi var ute på picnic hela familjen när himlen plötsligt blev helt svart och isande vindar började blåsa. Jag som hade sett mumin visste självklart vad det var som var på gång så vi började springa allihop. Efter en liten bit kom jag på att jag hade glömt min allra bästa snuttekudde kvar på picnicfilten. Jag vände mig om för att springa tillbaka och då stod hon där - Mårran! Allt var fruset till is, gräset, blommorna, träden, filten och min kudde. Det var fruktansvärt. Än idag tycker jag faktiskt att Mårran är fruktansvärt läskig. Just att hon ser så likgiltig ut med det där grinet och de tomma ögonen. Fy!

Ingenting kan någonsin mer växa på en plats där Mårran stått stilla.